Daniel Pettersson, Eric Johansson och målvaktstränaren Tomas Svensson var alla med och bidrog till den svenska guldyran i EM och har nu gemensamt utsetts till januari månads kandidat till utmärkelsen Kvartalets idrottsprofil i Eskilstuna. Alla tre har en sak gemensam – Guif och vägen genom klubben till proffslivet utomlands.
– Det låter ju otroligt men jag har varit med i handbollen i 50 år och det startade i Lundbyskolan, säger Svensson och fortsätter:
– Jag var fyra och ett halvt år då och pappa sa att det var lite tidigt men att jag kunde gå ner. När jag gick i lekis hade jag spelat handboll i ett och ett halvt år, "jag går i handboll" som man sa då. Jag hade med mig mina målvaktskläder och det var mycket: "Jag går i Guif". Nån annan sa: "Jag går i IFK Eskilstuna". "Men Guif är bättre". Det blev en jargong. Det startade för 50 år sedan, Johan. Det är ju ett halvt sekel. Jag ville åka utomlands i fem år och komma tillbaka till Eskilstuna men vad fan hände. Det är 32 år sedan jag lämnade stan och det känns ändå som det var i går.
Tomas resa har tagit honom till flera världsklubbar, sex Champions League-titlar och massor av mästerskapsmedaljer. Han vill tacka alla som gett honom möjligheten att bli en av de största. Från Olle Berggren i bollskolan till alla ideella krafter.
– Det var ju Claes Carlsson som byggde upp Guifs organisation, drog igång ungdomsverksamheten på allvar och flyttade över den till Claes Nyman, de två var ju eldsjälar i Guif under en längre period. När det gäller tränarna var det ju egentligen en tillfällighet vilka man fick. Det var Olle Berggren på bollskolan, vi spelade gängserien som det hette då i Lundbyskolan. Hur vi kunde få plats där vete fan, den är ju som en skokartong. Men det var där jag började spela handboll i alla fall och där var Olle viktig. Sen hade jag många tränare men jag flyttade snabbt över till 67-laget och då blev pappa (Runar Svensson) tränare. Men det var också en tillfällighet för det var någon som inte kom och han sa "jag kan ta det" och så blev han tränare (skratt). Sen hade jag pappa under hela ungdomstiden, säger Tomas och fortsätter:
– Som 15-åring trodde både Anders Wretling och "Bobban" Andersson att jag var kapabel att kunna gå in och spela, att våga ställa in en 15-åring i Elitserien är jag tacksam för. Bobban och jag har ju otroligt fin kontakt fortfarande. Han är verkligen en legendar, den bäste Guifspelaren genom tiderna. Precis innan flytten till Spanien var Leffe Flodman, tillsammans med Bobban, väldigt viktig för oss yngre killar. Snittåldern var nog 20-21 år och vi kom femma, den perioden var också fantastisk. Han fick mig att motivera mig till att ta höjd och våga gå in i A-landslaget. Det var ganska stor hierarkiskillnad då mot vad det är idag. Han var väldigt duktig på psykologi.
Tomas tystnar ett tag, sedan säger han:
– Det finns så otroligt många människor bakom och så många namn, jag skulle kunna sitta här och prata i flera timmar. Birgith Kihlström gick till och med in och sponsrade mig ett år så att jag skulle vara kvar. "Bobban" Boberg, som dog alldeles för tidigt, var också en stor idrottsledare.
– Det har funnits otroligt starka och stora ledare i Guif, när man tittar tillbaka förstår man hur viktigt det var och är. Målvakterna som hjälpte mig i min karriär var framförallt Kai Killerud, som var pappas kompis, och Claes Hellgren som hjälpt mig genom alla år. I Guif hade jag även Leif Granlund som målvaktscoach, en slags psykolog. Han kom in och hjälpte mig, pratade med mig i halvtid och vi hade en bra relation. Han stöttade mig på ett duktigt och smart sätt. Det var inte mycket teknik utan mer psykologi för en grabb som är 16-17 år som ska in och spela i Elitserien och dessutom med krav.
Eric Johansson, som ska lira för den tyska storklubben Kiel från och med nästa säsong, är också tacksam för skolningen i moderklubben.
– Guif som förening betyder jättemycket för mig. Det är där jag utvecklats både som person och som handbollsspelare. Jag har fortfarande bra kontakt med mina tränare som jag haft genom åren och många mina vänner spelar eller har spelat i Guif. Föreningen ligger mig varmt om hjärtat, säger Eric som lyfter Håkan Åskag och Zoran Roganovic extra.
– De har en stor del i min framgång och att jag befinner mig där jag är idag.
Vad har bollskolan betytt för dig?
– Det är samma där, den har betytt jättemycket. Jag började ju där som liten grabb och haft bra tränare genom alla år. De har hjälp mig att ta rätt steg hela tiden och det är jag innerligt tacksam över.
Daniel Pettersson startade sin spelarkarriär i nio-tioårsåldern tillsammans med bland andra Andreas Flodman. Nu är båda utlandsproffs. "DP" vill också hylla alla som gett honom möjligheten.
– Jag vill ge ett speciellt tack till Tommy Flodman som gav mig mina grundkunskaper men också alla mina ungdomstränare, ingen nämnd ingen glömd, säger Daniel.
Tomas Svensson igen:
– Jag kommer aldrig att glömma bort mina målvaktstränare och andra som varit där genom åren. Jag är uppfostrad av pappa och mamma att vara tacksam mot de som hjälper till. Lilla Guif hade tre EM-guldmedaljer den här gången. Det är ett stort arbete som ligger bakom från alla ideella arbetare inom svensk handboll och framförallt i Guif. Det går givetvis till individerna men det är resultatet av ett fint ungdomsarbete.
– Vi är en stor Guiffamilj och många hade och har ett stort Guifhjärta, vi hjälper och stöttar varandra. Eric Johansson, till exempel, tränades av pappa på bollskolan. Tror det var pappa och Sten Ekman som hade bollskolan då, sedan tog min bror Håkan Åskag och Anders "Kumla" Gustavsson hand om den generationen där vi har fem sex spelare i Guifs A-lag och en som tog EM-guld nu, Eric Johansson. Det är samma procedur för oss alla. Daniel Pettersson, som är generationen innan, och som jag tog till Magdeburg.har haft en jättefin period där och vann VM i klubblag den här säsongen mot Barcelona där jag är tränare nu. Han är också uppbyggd av hela Guifskolan och Kristján Andrésson.
Tomas Svensson lyfter även hela stan.
– Eskilstunaidrotten tar fram golfspelare, friidrottare, handbollsspelare, speedwayförare, fotbollspelare, gångare eller vad det nu kan vara. Vi har haft några oroligt framgångsrika år inom idrotten och de här medaljerna går rakt in i Eskilstunas idrottssjäl.
– Pandemin har varit tuff och många har slutat. Då är det härligt att det finns idrottsfamiljer, några som lyckas nå eliten och några som inte lyckas men ungdomsåren är fina. Bland de bästa minnena har man ju från de där turneringarna där man låg på nån jävla luftmadrass i en skolsal någonstans, det är ändå där allting börjar liksom. Jag kommer ihåg så mycket grejer från vår ungdomstid för jag tyckte att det var så otroligt roligt.