Som ung spelade Hasse Leonardsson handboll, med bland andra Bobban Andersson, i Guif.
– Och han var jävligt bra enligt honom själv, säger Linda och skrattar.
– Efter junioråldern och klivet till A-laget var det tufft att slå sig in i Guif. Det var då pappa och några till bildade Eskil.
Närmare bestämt 1971.
Sedan dess la han ner otaliga timmar på klubben i sitt hjärta och blev Mr Eskil med hela handbolls-Sverige.
När Hasse 2004 fick Eskilsstatyetten i kategorin föreningsliv stod det bland annat följande i motiveringen: "Mycket tack vare honom har Eskil utvecklats till en av de bästa ungdomsföreningarna, både organisatoriskt och resultatmässigt".
Själv ledde han bland annat två av föreningens framgångsrika lag, 81-killarna (med sonen Andreas och Kristján "Krille" Andrésson i laget) och klubbens 90-pojkar.
– Han har ju genom åren tränat några adepter som gått långt. Det är väl "Krille" framförallt som alla känner till. Richard Hanisch, Emil Berggren och Wille Törnqvist är väl också sådana som han alltid pratade lite extra om, säger Linda.
"Hasse Leo", som många kallade honom, har lagt ner hela sin själ i Eskil. Utöver att vara ungdomstränare har han suttit i styrelsen, jobbat många år på kansliet, tränat seniorerna och bidragit till de legendariska festkvällarna i gamla Sporthallen när stans poplag lirade sina hemmamatcher.
Hasse har garanterat sett en bit över tusen matcher med olika lag som representerat hans älskade klubb. Tidigare har Leonardsson också sagt att det inte finns något bättre än när HK Eskil vinner.
Och så var Hasse förstås otroligt stolt över sina barn som alla är, eller varit, profiler inom handbollen. Som exempelvis elittränaren Andreas "Stocken" Stockenberg.
– Min syrra Pernilla var nog med i det bästa och mest framgångsrika Eskillaget, 85-tjejerna. Hon spelade ihop med Caroline Hellström, Emma Andrésdottir och det gänget, tränat av "Virre" (Niklas Virolainen), som tog JSM-guld, säger Linda Stockenberg.
Hasse blev även hedersordförande i Eskil men några direkta uppdrag hade han inte på senare tid även om det blev en del besök på kansliet.
– Han var mer en härlig gubbe som kom ner numera.
Och att titta på handboll gjorde Hasse in i det sista, varje kväll hemma framför datorn och på plats i bland annat Stiga Sports arena.
– Han brann verkligen för sporten och hade ett stort sportintresse överlag men det är klart att han brann extra för handbollen, säger Linda.
För omkring 20 år sedan fick Hasse en stroke och blev halvförlamad.
– Efter det åkte han ju permobil och det blev en livsomvändning. I våras åkte han på någon infektion i kroppen och blev väl ganska sänkt. Han fick amputera en tå och efter det kom han aldrig riktigt tillbaka men han klarade sig ju hemma med assistenter. Han kunde inte åka permobil längre och blev svagare och väldigt trött sista halvåret. Men från det till att dö var ju inte riktigt det vi trodde, säger Linda.
Under torsdagsmorgonen, förra veckan, hittades Hasse död av sin assistent.
– Han hade, som läkaren jag pratade med sa, bara somnat in så det var ju jätteskönt och han har inte lidit någonting. Det är klart det är saknad, jättesorgligt och att vi är ledsna men det är livets gång tyvärr. Och det är skönare att minnas honom nu i stället för att se honom lida.
Linda fortsätter sedan:
– Men han var ju inte sjuk så det blev ändå en liten chock, man trodde ju att han hade några år kvar. Alla som kände honom vet ju att han var väldigt rastlös, han såg ju inga hinder i att han var förlamad och satt i rullstol. Det var aldrig något problem, han tog sig till hallen ändå och var nere på stan varje dag och på massa aktiviteter hela tiden.
– Men det var, som vi säger alla tre barn, skönt att han inte fick en stroke till, blev sängliggande och fick leva två år i depression på något vårdhem. Någonstans blev det här jättebra att han fick dö hemma i sängen och i sömnen, det var ändå värdigt och inget traumatiskt. Vi barn och hans andra nära slapp se honom tyna bort. Nu mådde han bra in i det sista. Vi vill minnas honom som frisk, inte som något paket på ett vårdhem. Det är inte han.
Vad minns du mest av din pappa?
– Hans tutande med permobilen och hans fräcka humor. Och att han alltid var glad och otroligt positiv. Och även hans enorma vinnarskalle. Han sa alltid till oss: "Det viktiga är inte att vinna, det är att vinna stort".
I en intervju med Expressen för några år sedan strödde den dåvarande svenske förbundskaptenen Kristján Andrésson fina ord över Hasses engagemang och den fostran "Krille" fick i Eskil.
– Det var väldigt viktigt att vi skulle sköta oss som lag, handbollsspelare och som människor. Det är inte värt att vinna om man inte är omtyckt som vinnare var en filosofi han hade. Han tyckte vi skulle vara vinnare – men också goda förebilder för yngre personer, sa Kristján som också förklarade att Leonardsson betytt jättemycket för honom.
– Han såg alltid till att alla var delaktiga i laget på ett eller annat vis. Han såg till att handbollen var rolig. Det var han var den som såg till att vi tyckte att handbollen var viktig. Sedan har jag tagit med mig mycket ledaregenskaper som jag har nytta av i dag. Han var som en extra pappa där under många år med tanke på att man hängde så mycket med varandra i Sporthallen och på olika turneringar.
Strax innan avkast i annandagens ligamöte mellan Guif och Amo hedrades Hasse, mycket fint, med en tyst minut. Båda lagens spelare och ledare samt de 1 880 åskådarna stod upp i arenan samtidigt som en bild på Leonardsson visades på storbildsskärmarna i taket. I publiken fanns bland andra Hasses son Andreas som fram tills för bara några veckor sedan tränade Amo. Under tisdagsmorgonen la han ut följande på X. "Tack@EskilstunaGUIF för den fina hyllningen för pappa igår".
Nu sitter säkerligen Hasse där, med hatten på och en öl i ena handen, och ler i sin himmel. Han har garanterat tagit plats i det vinnande laget och generöst lär ut handbollens alla knep till den som önskar. Sedan serveras han sin mammas egengjorda köttbullar på ett fat av guld innan han förklarar att det är viktigt att vinna stort.
Och trots att varken rullstol eller permobil behövs längre finns i alla fall tutan med ...
Hasse Leonardsson blev 72 år. Han sörjs närmast av barnen Linda, Andreas och Pernilla med familjer samt övrig släkt, kompisar och många handbollsvänner.