En av sakerna "Stocken" är mest nöjd med i sitt hem är en tavla med mottot: Hur motiverar du dig själv när allt suger?
"Går man in med inställningen att allt är skit så blir man positivt överraskad när det inte alltid är det", säger Stockenberg som även har medaljerna upphängda i sitt hem: "Mina vinster och titlar talar för sig själv. Att reta folk är också kul, det är en av mina hobbys".
– Emil är den mest upptagna mannen i världen utan att ens ha ett riktigt jobb. Jag förstår inte.
Andreas Stockenberg är först in i det planerade gruppsamtalet på FaceTime – för att få en "hemma hos"-känsla både från Alstermo i Småland och norska Kristiansand samtidigt – som vi bokat in.
Kort senare öppnas även bildrutan från Norge. Berggren ursäktar sig, kom på att han var tvungen att hämta på förskolan precis på utsatt tid – som han själv varit med och valt – och hälsar att han ringer upp om tio minuter igen.
– Jag måste bara hitta en ryggsäck först. Den ska vara här i lekparken.
Berggren lägger på och Andreas Stockenberg skrattar så där hjärtligt som bara han kan, har en blick som säger: "Vad var det jag sa?"
Han berättar att han, en gång i tiden, var den som var chef över Emil.
"Stocken" som tränare i Sörmlandslaget och Berggren som spelare. Den konstellationen fortsatte även senare i Eskil – tills Stocken inte orkade med Berggren längre.
– Det är den överlägset jobbigaste spelaren jag någonsin har tränat. Han ifrågasatte precis allting hela tiden. "Varför gör vi så?", "varför tränar vi på det här?", "varför spelar han där?"
– Därför tog jag in honom som ledare sen, när jag hade ett annat ungdomslag i Eskil, så att han själv skulle få känna på hur det är.
Numera är rollerna omvända. Berggren som sportchef och Stockenberg som tränare i Amo.
Stockens hem:
Tidningen bad Andreas Stockenberg att visa upp de tre saker han är mest nöjd med i sitt hem, med en kort motivering till varje objekt. Resultatet?
Den här tavlan pryder Andreas Stockenbergs vardagsrum: "Det bästa som finns är att tysta folk".
Bildrutan från Norge öppnas igen.
Ryggsäcken är hittad och Emil Berggren får börja med att svara på en story som Stocken nämnt under samtalet när hans chef saknades.
– Det sjukaste med Emil är att han växte en meter på en sommar. Det är faktiskt helt sant, vi ska ta det med honom sedan när han kommer in i samtalet igen.
En meter. Det låter ju helt osannolikt?
– Ja, men det var något sådant. Alltså jag kryddade kanske lite, men det var i alla fall 60-70 centimeter.
Stocken tar kommandot över intervjun så fort hans sportchef kommit in i samtalet igen och frågar Berggren hur mycket han växte den där sommaren egentligen.
– Jag växte 17 centimeter. Men det var bara tio över sommaren, blir svaret från Berggren.
Vad som utspelar sig därefter är som att tidningen får vara en "fluga på väggen" – mitt i Amos sportrådsmöte. Sportchefen Berggren tar något som kan liknas vid ett kvartssamtal med sin tränare, angående hans uppträdande i samband med en match. Detta eftersom hans tränare verkar ha duckat frågan innan.
– Upplevde du det något som en smäll på fingrarna det jag skrev till dig häromdagen? Du slutade ju svara? Egentligen tycker jag bara att det är egoistiskt av dig, för du sätter mig i en körig vardag där jag måste snacka med Peter Gentzel och svara på mejl precis hela tiden. Hade det bara varit du som drabbats hade jag inte brytt mig, men nu drar du in mig i det här, säger Berggren i riktning mot Stockenberg.
Anledningen är att "Stocken" bara någon vecka innan den här intervjun fått ett rött kort i hemmamötet med Kristianstad och i radio efteråt kallat matchdelegaten på plats för "en jävla storpåve".
– Ja, men radion sticker ju en mick framför mig en minut efter matchen är slut. Delegaterna är ju värdelösa! Jag kanske inte ska säga så i statlig radio, men du känner ju mig. Jag är så jävla lack precis därefter att vi förlorat att alla bara borde ta och dö, svarar Stockenberg sin sportchef.
Undertecknad försöker smita in en med en fråga, det är ju trots allt jag som bokat upp intervjun. Jag känner att jag vill leda samtalet och frågar "Stocken" vad han tycker om storpåve-citatet med lite distans till det hela.
– Här har jag ändå förfinat mig. Hade det varit för något år sedan hade jag sagt att han var helt dum i huvudet och en jävla idiot.
Hur känner du Emil, när sådana här utspel kommer? För jag antar att du å ena sidan vill att Stocken ska vara Stocken, men å andra sidan inte vill att ditt lag ska hamna i problem eller att din tränare ska bli avstängd?
– Jag vill att Stocken ska vara världens bäste tränare, friktionsfri och fungerande. Men jag vet att Stocken inte är helt fungerande om han är friktionsfri, han måste få vara som han vill, så när han gör sådana här grejer så är det lugnt. Sedan är själva sägningen kanske lite väl officiell när det kommer i statlig radio, så tajmingen och sättet kanske inte är helt perfekt. Men just storpåve är ett ord som satt sig i svensk handboll då det var (Johan) Zanotti som myntade det en gång i tiden.
När frågorna är avverkade fortsätter kvartssamtalet sportchefen och tränaren i Amo emellan.
Berggren berättar hur han ser på sin sportchefsroll, att hela jobbet är omvänt och att han känner sig som en springpojke åt Stockenberg mellan varven.
– Och nånstans så säger inte jag åt dig vad du ska göra, men du säger åt mig. Säger du att "vi måste ha en ny målvakt", så är det jag som måste lösa det. Du blir som en chef över mig och det är jag som ska se till att det blir bra, säger Berggren.
– Men du var ju stjärtgosse åt "Apel" (Michael Apelgren, tränare) i Sävehof, svarar Stockenberg.
– Ja, men nu har inte det behövts och det handlar i grund och botten om att jag inte är på plats. Jag är beroende av er som kan hjälpa Vasko (Sevaljevic) att komma på plats. I Sävehof var det jag som hämtade på flygplatsen, bar upp och ned på möbler och lyfte hem ett halvt gym till Elias (Ellefsen á Skipagötu). Nu är jag anställd på distans.
Berggrens hem:
Så här ser Emil Berggrens kontor ut under en matchvecka, hävdar han. Det fanns även en annan flik öppnad, den bestod av matchfaktat från SM-finalen 2011 mellan Sävehof och Guif, som slutade med Guifförlust 35–18 (16–7).
Tidningen bad Emil Berggren att skicka en bild på hur en sportchefs kontor ser ut när man jobbar på distans från Norge.
Stockenberg och Berggren, båda från Eskilstuna, är två av handbolls-Sveriges allra största profiler och åsiktsventilerare.
Att lyssna på dem är underhållande. Båda har varit del av var sin handbollspodd, "Bladets handbollspodd" respektive "Avkast", men har båda minskat på de uppdragen i samband med att de nu själva är involverade i ligan och lagen de ska prata om.
Få, om ens några, ser, tänker och lever så mycket handboll som de gör. Numera hörs Amo-duon i stort sett varje dag, det är två-tre FaceTime-samtal i veckan för att stämma av läget med varandra. Det kan komma idéer skickade till varandra på Snapchat och de har en ständigt öppen sms-linje.
– Det jag kan sakna med att Emil inte är här är jag aldrig får några kritiska röster. "Varför gör vi så här på träning?" eller "varför spelar vi så?" För det är ingen här som vet vad som är bra och dåligt. Jag hade både uppskattat och hatat att höra det, men mest uppskattat det för jag vet att Emil är fullt kompetent och skulle kunna ta en hel träningsvecka här om jag är borta. Och allt skulle bli precis lika bra, säger Stockenberg.
– Det enda som jag känner att jag saknar är att jag har mycket mindre kontroll nu. I Sävehof, när Jamina (Roberts, Berggrens sambo) bodde i Danmark, så såg jag alla pass med dam- och herrlaget samt alla akademiträningar. Jag är den sportchef i världen som bevakat sin organisation mest, fortsätter Berggren.
Att de ä-l-s-k-a-r att prata handboll märks. Samtalet blir till och med så pass initierat och engagerat att Berggren – som nu förflyttat sig till bilen för att åka till en handbollsträning – blir ikappåkt och utskälld av en norsk man, körandes på en cykel, som påstår att Berggren nästan körde ihjäl honom.
Stockenberg skrattar högt.
Bara att de leder ett lag i Handbollsligan ihop har gjort att Amo, från Alstermo med 900 invånare, inte är någon "vanlig nykomling". Amo hörs och syns. På upptaktsträffen sa Stockenberg att laget är det "alla i Sverige pratar om".
Och att de skapar reaktioner samt värvar respekterade spelare gör att de också får marginaldomsluten med sig under matcherna, upplever de själva.
– Jag är ganska noga med att om jag slutar att skapa procent för att mitt lag ska vinna, då anser jag att man nästan har gett upp. Ska jag sitta längst upp i vip-avdelningen i Alingsås och käka en korv med bröd? Ska jag sitta längst bak, inte skrika på domaren eller leva mig in i det? Vad sänder det för signaler?, säger Berggren.
– Jag brukar säga det att i vår klubb är det alltid kaos. Och det är för att vi bryr oss så otroligt mycket. Och så är det ju med tränare också, den som tränar laget sätter ju prägeln på sitt lag. Är det en engagerad tränare, så blir det ett engagerat lag. Är det en lugn tränare så blir laget lugnt. Jag tycker att det sänder signaler hur ett lag ska vara, utvecklar Stockenberg.
Emil Berggren har gjort några enstaka besök i Alstermo och bodde en av nätterna på Andreas Stockenbergs soffa.
Att Berggren hamnade i Amo hade dock inte hans tidigare ungdomstränare i Eskil något med att göra, hävdar de.
Men båda är ändå inne på att det finns något handbollsromantiskt i att två killar från Eskilstuna, som bott halva sitt liv i Sporthallen, nu tillsammans har hand om en klubb i Sveriges högstaliga.
– Jag gillar det. Jag är Eskilstunaromantiker, så vi är i gamla Sporthallen, tänker jag. Stocken var min första seniortränare och det finns något i det nu att vi gör det här ihop. Skulle jag dö i morgon så är cirkeln sluten. Stocken sa det en gång att "han aldrig skulle vilja ha mig som chef". Men jag tror att han också fattat lite nu att det vill han visst, säger Emil Berggren.
Du kan följa Guifs bortamöte med Amo via vår textrapportering på ekuriren.se med start klockan 19.00 under fredagskvällen!