Irma Schjött ser fram emot sitt nya liv även om hon fortfarande är ledsen för att karriären är över.
Det var i början av januari som 26-åriga Schjött tog det svåra beslutet: inget mer handbollsspel. Målvakten, som startade sin sagolika karriär i Gökstens bollskola när hon var fem, var då en viktig kugge i danska Ikast.
För sex år sedan lämnade Irma hemstaden Eskilstuna för ett äventyr som tog henne till Skåne, Tyskland, Danmark och13 A-landskamper för Sverige innan tio dåliga hjärnskakningar tvingade Schjött att byta spår på sin handbollsresa – från utlandsproffs till agent. Hon förklarar sitt val:
– För att jag älskar handboll såpass mycket och tycker det är det roligaste som finns. Jag ville gärna fortsätta med det och tycker det är roligt att hålla koll på unga bra spelare, hjälpa dem och stötta dem på sidan – att vara ett mentalt stöd. Och sen när det här hände med mig hörde de som jag haft som agenter i hela mitt liv av sig och sa att de jättegärna ville anställa mig. Det är superroligt.
– Det är väl det närmaste man kan komma handbollen om man inte är tränare men det tror jag inte att jag varit bra som. Målvaktstränare hade jag nog kunnat vara men jag är inte handbollskunnig nog taktiskt för att kunna ta över ett lag. Man är ju målvakt ..., säger Irma och skrattar.
Men tillägger snabbt att hon inte klankar ner på sina kollegor som står där mellan stolparna och motar bollar.
Har du tidigare tänkt på att bli agent?
– Ja, det har jag nog tänkt på i många år, att det hade varit väldigt roligt. Sen hade jag hoppats att det skulle hända när jag var 35 år, inte 26 ...
Vad förväntar du dig av jobbet?
– Att jag framförallt ska kunna hjälpa svenska unga talanger ut i Europa, både finnas som stöd vid sidan och hjälpa dem att komma så långt som möjligt helt enkelt. Jag vet ju själv hur det är att flytta till ett land och sätta sig ensam i en lägenhet i exempelvis Tyskland. Jag har varit ganska färskt i det så att man kan relatera mycket till dem och det kan jag använda till min fördel.
Irma har startat ett eget bolag, Schjött Agency AB, men är ändå anställd av ett företag från Nederländerna. Hon har redan spelare klara i sitt "stall", vilka är ännu hemligt men Irma säger att det i alla fall är någon som man känner till. Hon ler och ser förväntansfull ut inför sitt nya uppdrag även om det såklart finns med att hon inte ska spela någon mer handboll.
Med lite distans till ditt beslut att avsluta karriären .... hur känns det nu?
– Jo men nu känns det okej, det är fler bra dagar än dåliga dagar. Men jag är fortfarande väldigt ledsen ibland och tycker det känns orättvist. Med lite distans till det har jag ändå landat i att det är det rätta beslutet. Jag har fortfarande problem att leva ett normalt liv och det är så svårt att förklara för folk hur man mår, säger Irma och tystnar ett tag innan hon fortsätter:
– Jag blir trött av det mesta jag gör, man känner sig utmattad. Det kan räcka att jag går på Tuna Park i två timmar och efter det kommer jag hem med migrän och måste sova. Då känns ju handbollen jävligt sekundär. Sen är det skitjobbigt att kolla på matcher och tänka att "fan, jag kommer aldrig att få göra det där igen" men då får man ändå landa i att det hade inte blivit bra om jag hade fått en hjärnskakning till.
Irma säger att läkarna tror att hennes huvud kommer att återhämta sig till hundra procent.
– Men jag behöver en väldigt väldigt lång period utan någonting alls, man kan inte heller säga att det är bra om två år. För när jag slutade var jag uppe i tio dåliga hjärnskakningar. Just nu är det så känsligt att det kan räcka med att få en plastboll i huvudet och det blir hjärnskakning.
– Det som är jobbigt är att det känns orättvist, jag har ju själv inte gjort någonting eller valt det. Folk kommer bara och skjuter en i huvudet. Det är så trist men samtidigt en del av sporten när man väljer att ställa sig i mål. Och jag tror aldrig att det är någon som skjuter en i huvudet med flit.
Nu har Irma Schjött och hennes pojkvän köpt ett hus i Borsökna.
– Vi kollade nog överallt men vi ville hamna lite i utkanten av stan men ändå relativt nära och så hittade vi ett fint hus där och så föll allt på plats bara, säger Irma.
Hur känns det att återvända till Eskilstuna?
– Det är ju speciellt att vara tillbaka men samtidigt helt fantastiskt med familj och mina bästa vänner. Jag har alltid varit en hemmatjej och längtat hem. Så det känns inte vemodigt att vara tillbaka här, det känns jättebra.
En annan positiv sak med att komma hem är att Irma kan se matcherna som hennes yngre systrar, Tyra Schjött och Tess Schjött, spelar med sina respektive Guiflag.
– Det är jätteroligt att följa dem såklart, båda är jätteduktiga.
Irma Schjött har hittat hem igen - efter sex år på vift och tio dåliga hjärnskakningar.