Eskilstunakillen Daniel Wigö har drabbats av en ovanlig sjukdom som bland annat gör att han tvingas sluta med handbollen där han gjort stor succé med Eskil de senaste säsongerna.
I slutet av förra sommaren märkte Daniel Wigö att något inte stämde i kroppen.
– Det var i princip när jag började jobba i augusti som jag kände mer och mer att jag hade ont i ryggen, framförallt när jag sov. Sen utvecklades det och jag fick bara ondare och ondare, berättar Daniel.
Trots smärtan arbetade Daniel vidare som idrottslärare på Skogsängsskolan och gjorde samtidigt succé med Eskil i handbollstvåan.
– Runt jul tänkte jag bara "nu står jag inte ut längre". Då kunde jag knappt sova och jag vaknade flertalet gånger på nätterna. Jag hade även svårt att resa mig. Då kontaktade jag vården och till slut visade det sig, efter röntgenbilder och prover, att det är en reumatisk sjukdom jag har i ryggen. Beskedet fick jag i slutet av januari.
– Vad jag förstår är det många som går väldigt länge och dras med det här och inte riktigt får hjälp. Jag tog prover på den vanliga varianten och fick negativt svar. Där hade vården kunnat släppa mig men de sa "det här stämmer inte med tanke på att du är så aktiv. Du borde inte må så här". Då valde man att ta prov på bredare saker inom reumatismen och då fick de träff på vad det var. Jag är enormt tacksam över att jag träffade rätt läkare på vårdcentralen (Snabbdoktor) som tog mina symtom på allvar. Tack vare detta fick jag min diagnos och insatt medicin i ett tidigt skede vilket har gynnat min livskvalitet så det var ju superbra av vårdcentralen. Jag har väldigt mycket att tacka för där.
Sjukdomen, som brukar upptäckas innan 40-årsåldern, heter AS (ankyloserande spondylit) och drabbar endast 0,1-0,2 procent av den vuxna befolkningen i Sverige.
– Så det blev ju lite tråkigt att få ett sånt besked samtidigt som det var en lättnad att man hittade någonting. Man började ju tänka "vad kan det vara, varför gör det så ont, har jag cancer i ryggen?", värre tankar än vad det nu var. Och det var väldigt skönt att få en diagnos på varför jag har ont.
Daniel fick omgående en biologisk bromsmedicin som han, varannan vecka, får i sig via sprutor i låret.
– Den har hjälpt enormt mycket, det är nästan som att jämföra natt och dag mot hur det var innan. Det gav effekt efter två veckor så det var verkligen en otrolig skillnad. Nu känner jag knappt av någonting av de besvär jag hade på nätterna men man vet ju inte hur sjukdomen förändras i mig.
Något mer handbollsspelande blir det i alla fall inte.
– En byggsten i sjukdomen är att hålla igång med träning och rörlighet, det är i princip lika viktigt som att jag tar min medicin. Och det passar mig som gillar att träna men just när det kommer till handbollen är det inte att rekommendera att köra en sån fysiskt sport med risk för skador. Skadar jag mig och tappar rörligheten påverkar det mig framöver hur sjukdomen tar på mig. När jag pratade med reumatologen och teamet jag hade var det ett ganska lätt beslut. Jag tänkte bara "nu ska jag avsluta på topp och vi ska vinna serien. Jag vill även tacka min familj och mina vänner som vetat att detta är min sista säsong. De har funnits på läktaren och klappat och hejat fram Eskil match efter match. Det har betytt enormt mycket för mig. De är världens bästa supportrar!
Daniel tystnar innan han sedan säger:
– Ryggen blir skörare och risken att göra sig illa ökar väldigt mycket och det är det som beslutet grundar sig i. Klart det är tråkigt och en sorg i det, absolut. Jag hade ju jättegärna spelat vidare när det nu är sånt härligt gäng och vi har gått upp i ettan dessutom.
Wigö, som inledde karriären i Guif som sexåring och även lirade en del med moderklubben i landets högsta serie, spelade ändå Eskils samtliga matcher den här säsongen även om han haft väldigt ont vissa gånger.
Men trots sjukdomen fick Daniel ett värdigt och vackert slut på sin karriär.
Eskil vann division 2 mitt och tog klivet upp. Wigö vann seriens skytteliga och fick priset som årets Eskilit.
– Och så fick jag även kaptensbindeln av vår kapten i sista matchen (som spelades mot Hultsfred i Ellfolk arena). Det blev en emotionell stund efteråt och det var härligt att avsluta med ett firande och att vi vann (38–26), säger Daniel som dessutom gjorde nio mål då.
– Den här säsongen har verkligen varit speciell eftersom jag under den tvingades ta beslutet att det blir min sista. Sen är det ju alltid en sorg att få lägga skorna på hyllan på grund av en sjukdom. Och frustrerande på det sättet när man faktiskt hittat en glädje för sporten igen.
Med två av barnen, Juni och Vince, som spelare i Eskil lär Daniel Wigö inte tappa kontakten med handbollen. Han har också bestämt sig för att se positivt på framtiden.
– Det är en livslång sjukdom men inget som är livshotande. Att träningen gör mig friskare gör att jag får ytterligare motivation för att köra på och hålla mig rörlig. Jag ska kämpa så jag vinner över sjukdomen och unnar mig att må bättre. Jag ska minsann hålla mig aktiv så den pushas bort så mycket som det går i stället för att tänka att det är tråkigt och jobbigt att jag fått den.
Daniel Wigö har bestämt sig för att se positivt på framtiden och vinna mot sjukdomen.
För tio år sedan gjorde Daniel Wigö sin elitseriedebut i gamla Sporthallen. Iförd väst lurade han motståndarna i H43 och satte bollen rekordsnabbt i nät efter bara två sekunder på planen.
Daniel Wigö var högersexa i Guif och kamperade ihop med bland andra Emil Hansson.
Sommaren 2015 drabbades Daniel Wigö av TBE och senare hjärnhinneinflammation.
Daniel Wigö svarade för flera fina insatser i Guiftröjan, som här i en match mot Ystad i Skjulstahallen.