Jonas Andreasson är nu en del av herrlandslaget där Eskilstunasonen Daniel Pettersson är en av stjärnorna.
Andreasson är ett välkänt ansikte i stan och det är många som legat på hans brits när något i kroppen behövts rättas till.
Nu ingår Jonas i landslagets medicinska team – som sjukgymnast. När Sverige besegrade Egypten (32–26) inför en euforisk publik i OS-genrepet på torsdagskvällen satt han, precis bakom bänken, i sin hemmahall som en del av det svenska teamet.
En nivå upp mot matcherna med Guif även om det blivit minnesvärda slutspel och Europaresor. Men Andreasson svävar inte iväg.
När jag frågar om han kan beskriva känslan av att få sitta här med herrlandslaget inför nästan 3 000 åskådare på läktaren och ett jäkligt bra tryck i arenan säger Jonas:
– Det är jättesvårt att svara på. På ett sätt är det likadant fast på en mycket högre nivå men känslan är densamma med mål, räddningar och allting sånt. Jag tror det är kärleken till sporten som gör det hela. Jag tycker det är jätteroligt att vara med juniorerna som jag varit de två senaste åren också. Det är egentligen ingen skillnad i glädje men det här blir som sagt på en mycket högre nivå såklart.
För snart två år sedan fick han frågan om han var intresserad av att hoppa på landslaget.
– Sen fick jag en skarp förfrågan i höstas och så gjorde jag min första samling i mars i Göteborg, men då var det inga matcher, och sen är jag med här nu och hjälper till innan OS.
För någon resa till Paris blir det inte den här gången för Jonas. Men trots det känner han ingen bitterhet.
– Nej, absolut inte. Det är ett så jäkla bra gäng, bra ledare och jag är glad för att få vara med och göra det jag kan för att göra dem så förberedda som möjligt för att gå långt i OS.
Och en precamp inför ett olympiskt spel är ju inte illa ...
Vem får du ta hand om mest på det här lägret?
– Det är jämnt opp. Jag är ju ny så vanligtvis går de till den som varit med längst men jag börjar komma in i det mer och nu kommer de mer och mer till mig så jag tar dem jag får, säger Jonas och skrattar innan han tillägger:
– Appelgren har jag jobbat en del med.
Uppdraget är faktiskt inte det första blågula för Andreasson.
– Jag var med på juniorlandslagsnivå på pojkar 88-89 med Robin Andersson, Oscar Carlén, Jonathan Stenbäcken och alla de andra ett par år men sedan blev jag pappa och då tog det tid.
Med all säkerhet blir det en fortsättning i Guif den kommande säsongen för Jonas.
– Det är ju tack vare Guif som jag kommit hit och det får man inte glömma, det är jätteviktigt. Utan Guif hade jag aldrig varit här, så är det, och då vill man ju också kunna ge tillbaka.
Jonas Andreasson gillar sin nya blågula roll.
Är uppdraget med landslaget på obestämd tid?
– Ja, det är det faktiskt. Det löper på och så får man se. Det måste funka i gruppen, det måste funka med ledare, man måste tycka själv att det är jättemotiverande och det måste funka hemma för man kommer vara borta en del. Och funkar det inte på något av de planen blir det bökigt och då kan det finnas någon annan som gör det bättre, säger Jonas Andreasson.
Till sist ... du står betitlad som fysioterapeut i Guif och som sjukgymnast i landslaget. Varför är det så?
– Jag är den gamla stammen som utbildade mig till sjukgymnast men det är samma grej. Gamlingarna kallar sig sjukgymnaster, säger Jonas och skrattar.