32-årige Richard Hanisch har Eskil som moderklubb, men har tidigare även spelat i klubbar som Kristianstad, Skövde, Hammarby, Hamburg och Elverum.
Ett FaceTime-samtal med vännen Emil Berggren följt av en lång kram av fyraåriga dottern Ellen utanför porten till familjens lägenhet.
Det var det sista Richard Hanisch gjorde innan han promenerade den 300 meter långa vägen från hemmet i Munktellstaden till Stiga sports arena. För under fredagen gjorde 32-åringen sitt första handbollspass med ett lag igen efter en, snart, två år lång dopningsavstängning.
– Just att gå till en sådan här träning igen var ett tag sedan. Det är lite pirrigt, erkänner Hanisch på promenaden till arenan.
– Det blir jävligt speciellt i dag. Jag har längtat efter det här så mycket, så det är en annorlunda känsla.
Vårsolen skiner. Under den korta promenaden hinner Richard berätta hur de senaste månaderna varit. Hur han varit extremt noggrann med att avsluta sina handbollspass, som utförts helt ensam på egen hand, i hallen med god marginal innan Guifs A-lag kommer ut för att träna.
Allt för att inte riskera att någon bild ska tas där Hanisch är på samma plan som andra spelare, något felaktigt rykte ta fart och att dopningsdomen på något sätt ska förlängas.
– Jag har väntat länge nog, känns det som. Då vill jag inte riskera något nu.
Känns det som att du får ditt liv tillbaka nu?
Hanisch skrattar till, inser hur allvarligt det låter, innan han svarar:
– På sätt och vis, absolut. Det låter väldigt drastiskt, men det är klart att jag längtat och sett fram mot det här att få komma tillbaka in i sin handbollsbubbla igen.
Den 18 juni löper avstängningen ut – då får han spela matcher och även vara instruktör i andra lag, om han skulle vilja – men två månader före det, alltså nu, får Richard Hanisch börja träna handboll med ett lag igen.
Tanken var att premiärpasset skulle vara med Guifs A-lag. Men de fick en vecka träningsledigt efter uttåget ur SM-slutspelet och i stället blev det första passet med klubbens juniorlag.
Dessutom var tanken att premiärpasset skulle ske redan i onsdags – eller allra helst i tisdags, när avstängningen faktiskt löpte ut – men då var Stiga sports arena uppbokad och träningen ställdes in.
Så gissa om Richard Hanisch längtat de senaste dagarna efter att få träna handboll igen.
– Folk på jobbet har frågat hela veckan: "Ska du träna i dag?", "hur gick det i går på träningen?" Men det har hela tiden blivit svar: "Nej, på fredag är det", "nej, det var ingenting i går. På fredag blir det", så det har varit lite frustrerande, man vill ju komma igång så fort som möjligt, säger han och ler.
Vänsternian gjorde sitt första pass med Guifs juniorlag, där Stefan Karlsson är tränare, då A-laget har en veckas träningsledigt.
En dryg timme innan comebackpasset är Richard Hanisch på plats i Stiga sports arena. Han är bekant med omgivningen sedan ett tag tillbaka, men erkänner att han är lite nervös inför passet.
Mest nervös var vänsternian i omklädningsrummet, en dryg halvtimme före passet, när han fick dra på sig sina träningskläder igen och reflektera lite själv. Att det verkligen var på riktigt nu, att han nu skulle få träna handboll med ett lag.
– Det var nästan som att jag inte visste hur man klädde på sig grejerna, berättar han med ett lätt skratt.
Vad kan du ta med dig från de här två åren?
– Jag tror att jag kommer uppskatta mitt handbollsspelande, och tiden jag får lyxa till det med, mycket mer än vad jag gjort innan. Man får mer fritid, men kanske inte lika mycket frihet. För om det är något som har varit positivt med avstängningen så har det varit otroligt skönt att ha lediga helger, varje helg. Då har det inte varit det här: "Nu har jag ledig helg, nu måste vi hitta på något".
Att han åkte dit för dopning berodde på att glömt den sedvanliga Nocco-drycken innan match och i stället ersatte det med en form av kosttillskott, kallat PWO (pre workout).
Men på andra sidan dopningsavstängningen är det blankt nej till kosttillskott – oavsett om de är tillåtna – för Hanisch del.
– Det spelar ingen roll vilket burk jag ser. Det är bara: "Nej, det där kommer jag inte ta". Det är inte värt det, då får jag väl gå lite hungrig eller lösa det på ett annat sätt. Och känner jag mig lite trött får jag väl dricka något med socker i stället.
Richard Hanisch första träning med Guif dröjde fram till fredagen, trots att han fick börja träna med lag igen redan i tisdags.
Comebackpasset löper på bra. Svårast var att lära sig alla nya namn, berättar han. Under den obligatoriska inomhusfotbollen håller Hanisch låg profil, gör sitt jobb i det tysta när "äldre laget" vinner med 3–0.
Och när det väl är dags för spelövningar med en handboll inblandad stegar Hanisch igenom och gör mål i sin första bollkontakt.
Jag ringer själv upp Emil Berggren, numera sportchef i Amo, på FaceTime igen – det var mer eller mindre ett krav – som vill se Hanisch "in action" de första spelsekvenserna. Han ger sin vän beröm för spelet framåt, men när en junior tar sig igenom Hanisch lag och gör mål landar Berggrens omdöme i: "Han har tappat det bakåt".
På den mest klassiska sportfrågan en bit in i träningen svarar Hanisch själv att det är tufft. Nästan tuffare än han trodde, men att det är förbannat kul att vara tillbaka.
Snart får han spela matcher igen och kanske blir det med dottern Ellen på läktaren. Senaste matchen var hon två år gammal och minns förmodligen inte mycket från det. Nästa gång pappa spelar en handbollsmatch igen har det gått två år sen sist och Skövdetröjan byts ut mot en Guiftröja.
– I Skövde bodde vi så att från vardagsrummet kunde man i princip se rakt in i arenan. Så det var någon gång hon pekade på arenan och sa: "Där har pappa jobbat förut, nu jobbar han på Volvo". Den tog hårt. För jag hade jättegärna velat vara där inte och inte stå på bandet hos Volvo, men jag behövde en inkomst och tak över huvudet, så det var bara att bita ihop och köra.
– Nu ska det bara bli roligt att äntligen få börja spela handboll igen.
"Jag tror att jag kommer uppskatta mitt handbollsspelande, och tiden jag får lyxa till det med, mycket mer än vad jag gjort innan".