Kalle Karlsson missar sällan eller aldrig en match och tycker fortfarande att innebandy är lika kul som när han 2006 kom upp i A-laget.
Tidningen stämde träff med den jubilerande kaptenen för en intervju.
Vad kommer du ihåg av första matchen?
– Det var på hösten 2006, vill minnas att vi mötte Järna borta i division 3. Jag var 17 år då och skolades i den vevan om från forward till back. Där har jag blivit kvar.
Roligaste matchen?
– När vi 2015 gick upp i Allsvenskan. Det var en jämn, spännande serie mot Tullinge. Jag tror det blev 6–5, 5–6 och 6–5. Vi vann den avgörande matchen på bortaplan i sudden death. Tobias Nilsson-Lindström avgjorde.
Tristaste minnet?
– Av fyra spelade playoff till SSL känner jag att det var det mot Djurgården vi hade stört chans i. Då förlorade vi den avgörande matchen borta efter tappad ledning. Vi kom inte upp i rätt nivå. De andra lagen vi mött – Salem, Visby och senast Nykvarn – har varit starkare.
Bästa spelaren du mött?
– Hampus Ahrén i Nykvarn. Det var förra säsongen. I Sörmlandslaget för länge sedan mötte jag tydligen Rasmus Enström och Alexander Galante Carlström. Men man kunde ju inte veta att de skulle bli storstjärnor.
Bästa lagkamraten du haft i SIBK?
– Jag måste landa i Omar Aldeeb. Men skulle även kunna nämna Adam Nilsson, Tim Lindgren, Pelle Hansson, Pierre Hellström, "Pata" Hallberg ...
Falustjärnan Alexander Galante Carlström är den mest meriterade spelaren som Kalle Karlsson mött. Det var dock i juniorsammanhang.
Bästa laget du mött?
– Nykvarn i fjol, eller Thorengruppen när vi var nykomling i Allsvenskan.
Värsta resan?
– Vi blev duktigt utspelade nere i Varberg en gång. Då var det ganska tungt att sätta sig i bussen. Eller när vi åkte hem med båten från Gotland efter en kvalförlust.
Roligaste resan?
– Vi har även vunnit i Visby. Då har det varit desto skönare på färjan. Eller om vi bodde på hotell och kunde fira segern i Visby ...
Länge var Kalle Karlsson dubbelidrottare. Halva året, drygt, spelade han fotboll med IK Viljan som bland annat nådde division 3.
Men när SIBK gick upp i Allsvenskan fanns det inte längre utrymme för två sporter.
Frånsett en tvåårig sejour i Torshälla IBK har Kalle Karlsson varit moderklubben trogen.
– Fram till dess funkade dubbleringen bra – bland annat tack vare förstående tränare, säger Kalle Karlsson, till vardags betongarbetare på Benders.
Kapten i SIBK är han nu för åttonde vintern på raken.
Under den tiden har backklippan knappat missat en match.
– Nej sedan nyckelbensbrottet inför vår debut i Allsvenskan har jag nog varken varit sjuk eller skadad. Kroppen känns jättebra.
Hur ser du på framtiden?
– Jag skrev på för två nya år i våras. Några planer på att sluta har jag inte. Det är lika roligt att gå till träningarna nu som när jag kom upp i A-laget.
Förutom din sejour i Torshälla 2009–2011, har du tackat nej till anbud?
– Nej, det har inte ens kommit något samtal. Om det funnits intresse är det i så fall inget som jag fått höra.
När Johan Jönsson tillträdde fick Kalle Karlsson byta tränare för första gången på tio år.
Vad betydde det för dig att Peter Lund slutade som tränare efter tio år och att Johan Jönsson ersatte?
– Peter har gjort ett otroligt bra jobb med små medel och under hans ledning har många spelare utvecklats. Jag blev inte jättechockad när han bestämde sig för att lämna. Eftersom Johan var med redan i fjol blev inte övergången så dramatisk. Men visst, några av oss som varit med länge kanske behövde nytt blod och att höra en ny röst.
I jubileumsmatchen på marknadslördagen ställs Kalle Karlsson mot en ny bekantskap i form av Nilsby från värmländska Kil:
– Klart de är kul att nå 350 matcher. Men extra pirrigt tycker jag inte det känns.