Maxicupen hade bara hunnit spela de första morgonmatcherna innan larmet gick. Den pågående matchen fick avbrytas och alla spelarna samlas i foajén i väntan på att räddningstjänsten kom med påslagna sirener och blåljus. Det var brandlarmet i simhallen som löst ut. Men efter att räddningstjänsten konstaterat att det inte brann någonstans i Duveholmshallen kunde matcherna fortsätta.
Spelet pågick från 9.00 till 17.30 och när gruppspelet var avklarat hade Trosa/Vagnhärad vunnit den ena gruppen före KSK. den andra gruppen togs hem av Flens Södra IF precis före VFC. Därför var de båda icke-Katrineholmslagen något av favoriter i semifinalen.
I den första kom VFC visserligen i underläge med 1–0, men kunde genom ett konstant spelövertag helt rättvist både kvittera och göra ett segermål när det återstod fem minuter av matchen.
KSK:s match mot Flens Södra IF blev ännu tätare och gick till straffsparkar efter 0–0 vid full tid. Där steg KSK:s målvakt Melker Vogt fram som den stora matchhjälten när han knep två av straffarna, medan KSK inte missade en enda.
Drömfinalen var ett faktum.
– Javisst är det en drömfinal, det hade bara varit bättre om två KSK-lag hade mötts i finalen, sa KSK:s Jonas Nilsson med glimten i ögat.
VFC fick en smakstart med ett tidigt mål av Mirza Jafari. Det blev en väckarklocka för KSK som tog tag i matchen och lyckades få in en kvittering på ett snyggt skott av Axel Cervin. Spelet böljade sedan fram och tillbaka och man väntade egentligen bara på att straffar skulle få avgöra denna den 23:e Maxi-cupen.
Men med 43 sekunder kvar att spela slog en av de bättre spelarna på planen, Walid Farah, till med ett fint solonummer som avslutades med ett skott och matchen var avgjord.
Det kan nämnas att KSK hade tre spelare födda 2004 och VFC hade fyra killar födda 2003, övriga spelare är födda 2002. Återväxten för Katrineholms fotboll ser bra ut i både KSK och VFC.