Så hamnade "Hjälten från Prag" i Eskilstuna – berättar om sorgen

Paret Klockare fick så småningom två barn (Magnus och Charlotte) och två barnbarn (Agaton och Beata). Men i Heimos egen uppväxt saknade han en far.

– Jag har aldrig haft någon att säga pappa åt vilket jag beklagar, säger han och rösten stakar sig innan han fortsätter:

– Mitt födelseår präglades av oron i världen med flera nationer i andra världskriget. Min pappa, Verner, befann sig i december uppe vid den finska gränsen där han låg i beredskap. Till julen 1940 fick han permission för att kunna fira tillsammans med min mamma, min syster på tre år och med mig som då var åtta månader. 

Men på väg hem hände det fruktansvärda. Pappan dog endast 31 år ung.

– Han hade stannat till i Ursviken utanför Skellefteå för att önska min morfar och mormor en god jul. Tyvärr kom han inte längre. Han drabbades av en hjärnblödning och avled två dagar före julafton. Det var ingen vidare julklapp för min mamma Julia. Hon fick ensam ta ansvaret för ett nybyggt hus i Hofors och två små barn. Jag kan inte nog säga hur fantastisk kvinna min mamma var. Hon arbetade och kämpade på alla tänkbara sätt, hon lyckades bland annat med konststycket att behålla vårt hus ända tills min syster och jag blev vuxna, berättar Heimo som formades till en idrottare av rang även om planerna på att bli en underhållare grusades tidigt.

Framförallt är det inom hockeyn han gjort sig ett namn. Efter att ha startat karriären i Hofors IK blev det fem år i Godtemplarna från Gävle. Därefter bytte han till Brynäs och fanns med i truppen som tog SM-guld både 1964 och 1966.

I november 1960 gjorde målvaktsfantomen Klockare A-landslagsdebut när Tre Kronor spelade borta mot Tjeckoslovakien. Heimo var lysande i kassen och Sverige vann med 3–1. Därefter fick han namnet "Hjälten från Prag".

Legendarer som Sven Tumba, Roland Stoltz, Nisse Nilsson, Lasse Björn och Sura-Pelle Pettersson var med i det blågula laget.

Heimos förhoppning var förstås att han skulle få en plats i VM-truppen 1962 men en viss "Klimpen" Häggroth snuvade Klockare. Sverige blev världsmästare den gången men världens bästa hockeylag, Sovjetunionen, bojkottade mästerskapet och vägrade ställa upp eftersom Östtyskland blivit uteslutet efter byggandet av Berlinmuren.

Så i stället fick Heimo Klockare och det svenska U22-landslaget spela mot de ryska stjärnorna.

– Jag kommer ihåg när jag gick in bredvid Ragulin. Han var nästan två meter lång och jag är ju lite kortare ..., säger Heimo och skrattar.  

– Jag tror vi förlorade med 9–1 och 10–0. Innan hade Sovjet varit och spelat ut vårt A-landslag i två matcher så vi satt på samma plan över till Moskva. 

Totalt spelade Heimo Klockare 19 landskamper, varav fyra med Tre Kronor. 

– Men det roligaste var när Hofors tog junior-DM och vi spöade Godtemplarna, Strömsbro, Brynäs och Huge. Vi gick obesegrade igenom den turneringen. Det är bästa laget jag spelat med om man applicerar över det på rätt nivå. Det var en stor upplevelse måste jag säga.

På den tiden var det så att spelarna fick ta hem sina hockeykläder för att ha dem rena till nästa tillfälle.

– De säger att det finns två "stövlar" i Godtemplarna men det finns tre. "Storstöveln" (Hans Öberg), "Lillstöveln" (Carl-Göran Öberg) och så du, "Skitstöveln", brukade mamma säga när hon tvättade mina kläder, säger Heimo och skrattar. 

Förr var det heller ingen självklarhet för målvakter att spela med hjälm och/eller mask. Heimo vaktade kassen med sin keps på huvudet. 

– En vansinnesgrej förstås men man kan inte jämföra skotten då mot nu. "Honken" (legendariske målisen Leif Holmqvist) och jag tävlade om vem som fick flest stygn och han vann överlägset, säger Klockare och ler.

1968 avslutade Heimo karriären i Westmannia från Köping. Men ...

– ... jag gjorde faktiskt en match för Gislaved i en seriefinal mot Värnamo 1969. Min gamle kompis Hasse Westberg, som var tränare där, ringde och sa "du måste komma ner och hjälpa mig" eftersom deras ena målvakt blivit svårt sjuk och den andre bara var en pojkspoling. "Nej för fan" sa jag först men åkte ändå ner. Faktum är att vi vann den där matchen, jag tror det var med 6–0 och nu var det så här ..., säger Heimo och skrattar innan han fortsätter:

– Jag gjorde affärer och sa att om jag håller nollan vill jag ha 500 extra. "Ja för fan", sa deras kassör.  Med tio minuter kvar tror jag vi ledde med 4–0 och då sa jag att "det är nog lika bra jag går in i omklädningsrummet och börjar göra mig i ordning för jag ska köra hem ikväll".  Det var okej och efter matchen sa jag : jag höll ju nollan" med kassörens svar som följd: "Jag noterade det och överenskommelsen håller vi".

Heimo var senare tränare för Linden under några säsonger och i dag är han fortfarande en flitig besökare på Brynäs hemmamatcher. När Tre Kronor nu jagar VM-guldet i Prag, där Klockare blev hela Sveriges hjälte, sitter han bänkad framför tv:n och under lördagen kan det bli en "Heimo-repris" mot värdnationen Tjeckien i semin.

Unge herr Klockare höll även på med backhoppning en gång i tiden och kom tvåa på skol-SM 1956 i Ljusdal. 

– Fotboll har jag spelat för både Hofors och Brynäs. Jag var lite allsidig.

Klockare är också, bland annat, Stor grabb nummer 28 i Gästriklands Ishockeyförbund och för ett par år sedan blev han "ambassadör" för Hofors kommun.

 Men varför hamnade Heimo egentligen i Eskilstuna?

– Jag fick ett jobb på Alvenius i Köping först och det var 1966, samma år som vi tog andra SM-guldet med Brynäs. Så jag flyttade ner direkt efter matchen mot Frölunda men Ewa trivdes inte så bra. Då skulle vi flytta upp till Gävle och jag höll på att greja med något administrativt jobb inom sjukvården. Men så ringde ekonomidirektören, Tage Nilsson, från Alvenius i Eskilstuna och frågade om jag var intresserad av att komma hit för de skulle starta en kreditavdelning. Det tyckte jag lät spännande och på den vägen blev det. Frugan trivdes direkt när vi kom hit och hon är ju en del i det hela också. 

Hur träffades ni förresten?

– Jag hade varit och tränat i Gävle och det var kvitterkväll hemma i Hofors då folk gick man ur huse. Jag var 19 år då och åkte ner med bilen och fick se Ewa. Hon såg snygg ut och jag frågade. "Får jag skjutsa hem dig". "Ja om du har radio i bilen", svarade hon. Sedan dess har vi hållit ihop och 16 maj 1964, samma år som vi tog första SM-guldet med Brynäs, gifte vi oss och nu har vi precis firat Diamantbröllop.