Kaj beundrar några av sina många horn.
När vi, tack vare en smedflagga vid vägen, kört in genom grinden till Yvonnes och Kajs paradis hälsar två hundar ivrigt välkomna. De dansar nyfiket runt bilen innan de lugnas av matte när vi kliver ur.
Ett par ankor vandrar stillsamt över gårdsplanen och letar efter något att äta. Från ett hönshus en bit bort hörs ett dovt kacklande och överallt i träden, som susar avkopplande under den blåa himlen, sitter leende troll och vakar över den historiska platsen.
– Kom ska ni se, säger Kaj och visar ett av alla sina vackert snidade träföremål.
– Jag har gjort utemöblerna där också, fortsätter han och pekar mot verandan vid det gamla stationshuset.
Mitt emot står en dressin kvar på det igenväxta spåret, som ett minne från förr.
Det var här på Högsten station som det klickade för paret Rehnholm under en midsommarafton för drygt 20 år sedan.
– Jag åkte sedan upp och sov i min sommarstuga, som bara ligger en mil härifrån, på natten. Dagen efter åkte jag tillbaka och sen har jag inte sovit någon annanstans, säger Kaj.
Det var 2003, då Smederna några månader efter körde SM-final mot Kaparna, och på midsommar två år senare gifte sig paret.
– Det märkliga är att jag köpte stationshuset 1 april 1996. Exakt samma dag skrev Kaj på kontraktet till sitt hus här borta, säger Yvonne när vi fått följa med in i den makalösa byggnaden där upprymda eller nervösa resenärer en gång satt och väntade på tåget och konkurrerade om platserna med de som behövde göra ett postärende.
Nu är det i stället massor av tomtar och troll som trängs med en uppstoppad bäver, egentillverkad träkonst, en levande fågel och askan från parets första jakthund.
– Jag har alltid tyckt att det varit larvigt att kremera en hund men hon var så väldigt speciell, säger Yvonne och pekar mot ett inte alltför stort rum.
– Där bodde stinsen med sina 13 barn och här har du väntsalen med biljettluckan.
Väggarna är prydda av ståtliga horn från många olika djur och det går inte att ta miste på att det är en jägare av rang som bor här.
– Utan att skryta är jag jävligt duktig på att skjuta, säger Kaj.
Han inledde sin pricksäkra bana som tävlingsskytt i ungdomen men redan tidigt blev jakten ett stort intresse.
– Jag var väl i den storleken, säger Kaj och skrattar samtidigt som han måttar upp ungefär en och en halv meter med ena handen.
– Du började ju jaga ekorre, fyller Yvonne i.
– Det luftgeväret jag fick när jag var tolv-tretton år hänger på väggen där men alla farliga vapen är ju inlåsta, fortsätter Kaj.
Under de drygt 60 åren som Kaj Rehnholm hållit på nu har uppemot 50 älgar, ett 50-tal bävrar, ett obestämt antal rådjur och dovhjortar, några lodjur och mufflon samt sanslösa 608 (!) vildsvin fallit för Kajs bössa.
– När vildsvinen kom till Sörmland började jag ju skjuta dem och mitt barnbarn Moa var inte så gammal då och hon sa "morfar, varenda gång du skjuter en gris så ringer du till mig så ska jag hålla räkningen". När vi kom upp någonstans mellan 20 och 25 tyckte hon inte att det var roligt längre så då började vi skriva upp i slakthuset i stället, i ett strecksystem, och nu är jag uppe i 608.
Det senaste sköt han för några veckor sedan och det blir allt färre mellan gångerna.
– Vildsvinen har ju minskat betydligt plus att mitt intresse också har minskat lite.
Är det tack vare dig att de minskat i de sörmländska skogarna?
– Nej, det är vargen som tar kultingarna och halvstora.
Är det bra eller dålig att vargen tar vildsvinen?
– Både och. Det som är nackdelen med vargen är hundarna, vi är ju rädda om dom, säger Kaj och kramar om Juni som precis hoppat upp i soffan vid bordet där vi sitter.
– Våra hundar är som familjemedlemmar.
Hur många djur skjuter du under ett år?
– Ett år sköt jag 103 vilt och det har jag som rekord.
Kaj Rehnholm visar hur "gamla Bettan" fungerar. Kelsjuka hunden Juni tittar nyfiket på liksom Yvonne.
På en av väggarna sitter en tavla av Paul Hogans hjälte "Crocodile Dundee" och det är svårt att inte dra en parallell med Kaj.
Liknelsen blir inte mindre när han och Yvonne berättar fantastiska historier, med oändliga detaljer, om nära möten med ilskna vildsvin, lodjur i träd, nakensim i iskallt vatten för att hämta en skjuten bäver och simma tillbaka med djuret för att få en femhundring. Men också när Kaj glänste inför en hänförd publik, och experter, på Tullgarn och de många gånger han fått rycka ut likt en superhjälte för att eftersöka påkörda djur under de 40 år han jobbade på uppdrag åt polisen.
– Det där älghornet som mössan hänger på där uppe är den så kallade Malmköpingsälgen, en udda tiotaggare, som gick där inne och jävlades och som jag sköt och den där hatten som hänger där med vildsvinsbetar på har jag alltid på mig när vi caterar mat, säger Kaj.
– Och titta på de här långa tänderna. Hur fan får di rum i den där underkäken, säger han och pekar på den uppstoppade bävern.
Vilken är den märkligaste historien som du varit med om när du jagat?
– Hur många dagar ska ni vara här, säger Kaj och skrattar.
– Jag vet inte. Det där älghornet, ett silverhorn, är bland det bästa. Den älgen, som vägde 245 kilo, sköts på min föräldragård kan man säga. Brorsan gick med en vallhund och jag nöp den med ett skott i halsen. Och lodjur slår nog det mesta.
Vad är tjusningen med jakt?
– Gemenskapen och få vara ute i skogen. Man behöver inte skjuta utan bara vara ute i naturen, säger Yvonne och Kaj nickar instämmande innan han fortsätter:
– När vi inte är ute och jagar kan vi ta bilen och åka någonstans en kväll där vi vet att det finns djur och titta på dem. Då har jag aldrig känt att "tänk om jag finge skjuta den där". Då njuter man i stället och ser djuren. Vi åker jättemycket runt sjön Dunkern.
Hur ofta äter ni viltkött?
– Fyra fem dagar i veckan.
Vad äter ni när ni inte gör det?
– Fisk och pannkaka.
Kaj kommer hela tiden på nya berättelser. Nu om hur han fick licens tidigare än brukligt efter intyg från dåvarande poliskonstapeln i Malmköping och hur paret ofta varit före räddningstjänsten till trafikolyckor med följd att de även fått hjälpa skadade och chockade människor. Men också om hans vapen och hur han ligger och skjuter med benstöd.
– Jag ska hämta min gamla "Bettan", säger Kaj och skiner upp för att en stund senare visa hur hans trotjänare från 1971 fungerar.
Kaj Rehnholm visar hur han ligger och skjuter med benstöd. "Då kan du på millimteern bestämma var du vill ha kulan", säger han.
Yvonne är också jägare även om hon "bara" skjutit ett 20-tal djur eftersom problem med ryggen har satt stopp.
Ett annat stort gemensamt intresse är Smederna.
– Vinterhalvåret är det bara jakt och slakt i princip och sommarhalvåret, från maj till september, är det speedway, säger Yvonne och skrattar.
När Eskilstunas hetaste klubb har ligamatcher på hemmaovalen är paret flaggvakter.
– Vi var ju intresserade av att åka och titta. Sedan blev vi bekanta med Ann och Anders (Rosenqvist) som bodde nere i Stålboga och så började de tjata på oss om att det var ont om folk så vi gick en kurs en vårvinter och nu är det fjärde året vi jobbar där. De har ju jättedåligt med folk och framförallt får de inte in så många yngre.
– Vi gillar motorsport överhuvudtaget ... inte de där racerbilarna som snurrar i sjuttioelva varv men rally, rallycross och speedway, säger Yvonne.
– Folkracing fick jag av Yvonne ett år när jag fyllde och så körde jag i "gropen" i Eskilstuna. Det var roligt, säger Kaj.
Dagen till ära har han på sig en smedtröja där årtalet 1951 står med stora siffror – året då både klubben och Kaj föddes.
– Det är rätt så kul tycker jag, säger han och skrattar.
Mästerjägaren Kaj Rehnholm med bäver och vildsvin tatuerat på högerarmen samt en del av sina troféer på väggen bakom.
Kaj och Yvonne Rehnholm i sitt paradis.
Kaj Rehnholm berättar om sina äventyr för tidningens intresserade reporter.
Den här bävern står i paret Rehnholms hus.
Kaj Rehnholm visar dräkten som han, likt en superhjälte, hoppar i, när det är dags för eftersök.
Kaj Rehnholm visar upp sin lodjurstatuering från den omtalade jakten 2010.
Högsten station är paret Rehnholms paradis.
Träkonst och jakt i en fin kombination.
Kaj Rehnholm har inte bara jaktroféer där hemma. Han har även lyckats bra i en del skyttetävlingar under sin ungdom.
Besökare välkomnas av den här figuren med smedflagga.
Hemma hos paret Rehnholm finns det massor av tomtar och troll och bilden visar bara en bråkdel. "Det är farmors fel. Hon läste Bland tomtar och troll för mig när jag var liten", säger Yvonne. "Vi har uppemot 300 tomtra på vinden också".