Hon glider ut till mitten, ensam på den stora scenen. Fullständigt koncentrerad, som i en bubbla och ett med isen. Kläderna är noga utvalda, håret uppsatt. Allt ska bli perfekt. Ett misstag kan förstöra drömmen om en topplacering. Musiken, en tango, strömmar ur högtalaren och showen är igång.
Lovisa Aav från Eskilstuna är en av Sveriges bästa konståkare. När Elitseriefinalen, där Sveriges tio främsta damer och herrar finns med vilket gör tävlingen tuffare än SM, avgjordes i Borlänge den gångna helgen slutade hon tvåa. Bara slagen av en konkurrent, OS- och VM-åkaren Josefin Taljegård.
– I korta programmet åkte jag helt felfritt, fick ett nytt personbästa, nådde för första gången en poäng på över 50 i kortprogrammet och hamnade på en andra plats. I långprogrammet under söndagen åkte jag ett nästan felfritt igen och med bara en miss på ett hopp så slog jag personbästa (med 15 poäng) även där och slutade på andra plats på 145 poäng. Är väldigt nöjd med min prestation och att jag fick med mig en silvermedalj, säger Lovisa.
När hon var fem år började resan som nu tagit henne till toppen.
– Min storasyster åkte konståkning och då blev det naturligt att jag också började. Jag åkte här i Eskilstuna i tio år, tills jag var 15. Sedan flyttade jag till Örebro för att det fanns bättre möjligheter att elitsatsa där. Här i stan finns det inte riktigt någon möjlighet att elitträna.
För att fortsätta med sporten Lovisa älskar var flytten därför en nödvändighet. Men från den trygga uppväxten i Odlaren blev omställningen stor.
– De första åren var väldigt tuffa. Det var mycket nytt, jag var ju så ung och så ska man ta hand om sig själv med tvätta, laga, mat, städa och sådana saker. Jag var ju van vid att man bara kunde bli hämtad från träningen och sen fick man hjälp med allt hemma. Och så längtade jag hem väldigt mycket men som tur var är det inte jättelångt hit från Örebro så jag åkte hem nästan varje helg. Och eftersom jag gick på idrottsgymnasium var det flera olika idrottare som också hade flyttat från andra städer. Inte bara konståkare, det var fotbollsspelare, hockeyspelare, gymnaster, dansare och allt möjligt. Så jag hade många klasskamrater som var i samma situation och då blev det lite lättare.
Var det så att du tvekade någon gång och tänkte lägga av?
– Ja, under coronapandemin var det värst för då fick bara de som var med i Elitserien träna så alla andra var hemma. Då var det jättemycket egen träning. Jag och min tränare var själva i ishallen och det var väldigt tufft att åka dit och veta att jag skulle vara där i flera timmar och inte ha någon träningskompis. Då var jag inne på att "ska jag sluta eller ska jag flytta hem igen". Jag fortsatte och det blev ju bra.
Lovisa stannade fyra år i Örebro. Nu bor hon i Eskilstuna igen och pendlar till Solna sex dagar i veckan för att träna runt 25 timmar totalt.
– Jag jobbar på Skogsängsskolan som resurs i en etta. Så en vanlig dag slutar jag halv två och sen åker jag med tåget till Stockholm, vidare till Solna och tränar till åtta på kvällen. Sen åker jag hem och är hemma runt halv tio-tio. Så det är ju långa dagar ...
Den här säsongen är Lovisas första som senior. Hon har vunnit två av de fem elitserietävlingarna (Mörrum i november och Västerås i februari). Hon har även kommit trea i en (Skövde i mars). Utöver det blev Lovisa femma på SM i december trots många missar i kortprogrammet. Lovisa har också representerat Sverige i två internationella ISU-tävlingar (Dortmund i november och Tallinn i februari) och placerat sig på topp tio i båda. Och nu fixade hon alltså andraplatsen i Elitseriefinalen.
Vad är det som är så fantastiskt med konståkning?
– Det finns liksom inget stopp för hur bra man kan bli, man har alltid något man kan utveckla. Och sen så tror jag verkligen att jag gillar det här med hård träning ... för det är verkligen många timmar hård träning. Men jag tycker det är kul, säger Lovisa som även spelat fotboll i Eskilstuna United och har en mamma som varit med i pingislandslaget.
– I somras flyttade jag till Tyskland och bodde där i tre månader i Rust och åkte show som professionell konståkare. Då jobbade vi på Europa-Park i Rust, det är en av Europas största nöjesparker, och vi åkte ungefär tre isshower per dag. Det var en väldigt rolig erfarenhet och jag tror att jag tog med mig mycket, som har hjälpt mig att utvecklats, från i somras till den här säsongen.
Hon blir tyst ett tag och fortsätter sedan:
– Det är väldigt annorlunda mot hur det är att elitträna då man ska förbereda sig för tävling och med domare och allt. På show gör du inget misstag på samma sätt så det var inte lika stor press och därför väldigt roligt. Jag träffade också konståkare från runt om i Europa vilket också var väldigt kul. I framtiden skulle jag vilja åka tillbaka ... det finns även möjlighet att åka shower på Disneyland och på lyxkryssare i Karibien (!).
Tjänar du något på konståkningen?
– Om man är ute efter pengar är det inte rätt sport, säger Lovisa och skrattar innan hon fortsätter:
– Det är inte så att du kan få en lön, det är inga sponsorer direkt och det är inte så stort i media. Jag klarar det tack vare jobbet och snälla föräldrar som hjälper till. Men när man åker show får man månadslön och då tjänar man ganska bra. Så många, när de slutar att tävla, åker ut i Europa och USA för att åka shower. Då blir det mer ett jobb.
Har du varit skadad någon gång?
– Ja, jag har haft väldigt mycket problem med min rygg från alla hopp och så. Jag har inte behövt göra någon operation och nu känns det bättre i alla fall.
Vad är det som driver dig att hålla på?
– Att nå mina mål och utvecklas som konståkare.
Vilken är din stora dröm?
– Att få tävla på större internationella tävlingar och landa flera trippelhopp på tävling, det har jag också som ett stort mål, säger Lovisa Aav.
Piruetterna sitter, hoppen likaså. Allt i en konstnärlig kombination utan misstag. Lite som en målning av en mästare. Musiken tystnar. Publiken jublar. Leendet är lyckligt och stort. Känslan i kroppen euforisk.