Jag hade ett rätt stort antal år på Folkets sportredaktion med mig i bagaget när jag tidigare i år lämnade Personligtredaktionen för att bli sportreporter här på EK.
Det är väl ungefär som förr, tänkte jag och tackade glatt ja till mina nya arbetsuppgifter.
Det var inte alls som förr – i dag ska det både lajvas och tv-intervjuas innan det är dags att snacka med spelare och tränare för att därefter skicka ut rubbet på nätet.
Och fort ska det gå – helst ska allt ut i samma stund det händer.
Under min första vecka skulle jag alltså sitta uppe på journalistbalkongen i Sporthallen och lajva ut allt som hände till de människor som valt att följa Guifs match från sina datorer där hemma.
Jag kände mig helt lugn när matchen drog igång, men direkt efter avkast small det bara – fyra gånger om – och ställningen var 2–2 efter bara någon minuts spel.
Samtidigt som det fortfarande stod 1–0 på min skärm.
Svetten började drypa från skallen på mig och kroppen krängde som en orm när Petersson tog upp telefonen för att ringa ambulans samtidigt som han hojtade till Gillberg att han måste ta över lajvandet.
Någon ambulans behövdes dock aldrig och efter någon halvtimmes vila var jag tillbaka vid mina sinnens fulla bruk igen – väl medveten om att jag aldrig i helvete skulle utsätta mig för något liknande på egen hand – vid handbollsmatcher i Ystad, Göteborg eller Stockholm.
Något som är vardagsmat för mina långt mer flinka och stresståliga kollegor på sportredaktionen.
Jag lämnade sporten efter ett hektiskt halvår för att i lugn och ro återgå till att dela ut tårtor till trogna prenumeranter, skriva nattliga krönikor och intervjua 100-åringar.
Det var definitivt mer min grej ...
PS: Från och med i dag har jag gjort mitt här på EK och i fortsättningen sitter jag som en vanlig åskådare på allsköns idrottsevenemang i staden. Vi kanske ses på läktarplats.