Jag har spelat fotboll sedan pojklagstiden och hängt med någorlunda genom åren genom att titta på mycket matcher både lokalt, nationellt och internationellt. Plus att jag också var fotbollstränare på fritiden.
Ja, då tycker nog många som är i samma situation som jag, att man är en riktig fena på det här med fotboll.
Men så hamnade jag plötsligt i en arbetssituation där intervjuobjekten, Tobias Sander och Daniel Grönvall, (se artikel intill) pratade ett svårbegripligt fotbollsspråk med termer jag aldrig tidigare hört.
Då insåg jag att det som precis sprang förbi mig i en rasande fart var utvecklingen och att jag stod helt still. Eller om jag till och med har gått några steg bakåt ...
När de här båda killarna började prata om spelbredd, spelbarhet, spelyta 1 och 2, inre, yttre och centrala korridorer är det bara att erkänna att utvecklingen har rusat ifrån den vanlige fotbollsintresserade.
"Ju mer jag lär mig. Ju mer inser jag att jag har att lära mig", som Daniel Grönvall klokt och ödmjukt uttryckte det.
Då kan jag väl utveckla det resonemanget med att säga: ju mer de visar att de kan, desto mer inser jag hur lite jag kan ...
Men det går också att vända på resonemanget och inte se så egoistiskt på det hela.
Vilken ynnest det är för Katrineholms unga fotbollsspelare som får ta del av så mycket ny fotbollskunskap och förkovra sig i så unga år av dessa välutbildade tränare.
De mystiska fotbollstermerna kommer att sätta sig i ryggraden på dem innan de lämnat junioråldern och då kan vi förhoppningsvis se fram emot en lysande framtid för fotbollen i vår stad.
Jag behöver tack och lov inte längre visa mina väl dolda kunskaper inför välutbildade fotbollsspelare på en träningsplan. Jag behöver bara (!) sätta mitt namn under en artikel där jag i bästa fall berömmer, men även ondgör mig, över hur laget och spelarna beter sig.
Jag kanske måste beställa några timmars intensivlektioner av firma Sander/Grönvall?