Det var 10 juli, kvällen då EM-finalen i fotboll spelades. Där låg mitt fokus inledningsvis. Då och då slängde jag ett öga på datorn och ledartavlan i US Open-golfen.
Men Anna närmade sig täten och när hon gjorde eagle på hål 15 blev fotbollen nerprioriterad.
Eder avgjorde i förlängningen och Portugal skrällde mot värdlandet Frankrike. Allt det där blev perifert för mig. Anna hade spelat klart och jag undrade bara hur långt hennes sylvassa 67-runda skulle räcka. Kunde det bli andra majortiteln? Det såg så ut, innan USA:s Brittany Lang gjorde birdie på 16. Men en slarvig bogey på 17 tog duon till särspel.
Jag vet att en av Annas främsta styrkor är psyket och var nästan säker på svensk seger.
Då kom kallduschen. På det andra av tre extrahål superzoomade tv-bolaget in Annas bunkerslag. Hon nuddade ett sandkorn, grundade således klubban och fick pliktslag.
Anna bröt oavsiktligt mot reglerna – absolut. Men jag kunde inte släppa tanken på att den zoomen inte hade gjorts av den amerikanska kanalen mot den amerikanska spelaren i amerikanska öppna mästerskapet.
Jag blev ännu argare när Anna fick veta straffet just efter inspelet på sista hålet, så att hon inte kunde chansa och attackera pinnen, Lang fick veta just efter inspelet så att hon slapp ta någon risk och utmana vattnet runt greenen.
Tro mig, jag hade oräkneliga konspirationsteorier snurrandes i huvudet när jag försökte somna i midnattssolens sken den natten.