Jag förstår att elitidrottsmän inte alltid tänker som jag. De är alltid inställda på en kamp. Sitter man på bänken är man missnöjd, men respekterar en tränares beslut och allt det där.
Men ibland kan jag faktiskt tycka att Sebastian Larsson får lida väldigt mycket för ett uppskjutet EM 2020.
När året inleddes hade landslagsmittfältaren från Eskilstuna startat alla viktiga landskamper senaste året och EM-sommaren skulle bli 35-åringens sista stora framträdande som startspelare till höger på Janne Anderssons mittfält.
Med Viktor Claesson knäskadad var alternativen få och Dejan Kulusevski sågs i somras fortfarande mest som en joker i landslagssammanhang.
Sedan kom coronaviruset, EM sköts fram och när turneringen väl startar i juni 2021 ser Larsson ut att mest få nöja sig med att vara en bänkspelare.
Framtidshoppet Dejan Kulusevski är numera en given startman. Viktor Claesson är tillbaka och har (väl?) passerat Larsson i kön som högerytter. Till det har Janne Andersson och Zlatan Ibrahimovic rökt fredspipa och Milanstjärnan verkar ju inte alls otänkbar som en som startar EM-premiären.
Larsson? Han ses nog mer som en central mittfältare och får göra upp med Gustav Svensson (nej, inte han i "Svensson, Svensson") om att bli den som får hoppa in i matcherna sista tio minuterna.
Och jo. Larsson fick ju själv frågan hur han såg på sin landslagssituation efter en samling i höstas. Svaret?
Han älskar konkurrensen, men är missnöjd och inte mentalt redo för bänken. Men han respekterar Janne Anderssons beslut och allt det där.