Normalt brukar man minnas fina idrottsprestationer i slutet av ett år.
I coronatider blir det inte riktigt så.
Visst har det utförts häftiga bragder precis som andra år.
Stavhopparen Armand Duplantis är bara en som är värd att höjas till skyarna.
Ändå är det helt andra saker jag minns mest av 2020.
Jag tänker på den märkliga känslan av att sitta på till exempel Tunavallen och se elitfotboll.
Normalt är det fart och fläkt, liv och rörelse, applåder och visslingar när det spelas matcher.
Den här säsongen har det bara varit tyst.
Eller kanske inte riktigt.
Att rapportera från en match blev sannerligen helt annorlunda. Plötsligt hörde man som en av ytterst få åskådare på läktaren i stort sett allt som ropades på planen.
Spelarnas röster var tydliga. Tränarnas likaså. Med publik på plats drunknar normalt sånt i sorlet. Men med läktare som gapar tomma kändes det plötsligt som om elitmatcherna flyttade ner på en annan lägre nivå.
Att se Eskilstuna United eller AFC Eskilstuna blev många gånger väldigt märkligt.
Ungefär som om allt bara var på låtsas.
Ändå stod viktiga poäng på spel precis som under andra säsonger.
Problemet var bara att inga fans fick vara på plats för att jubla eller lida med sina favoritlag.
Hur det blir 2021 är det ingen som vet än. Kanske, kanske får lite publik komma tillbaka så småningom. Men det är inget jag vågar ta ut i förskott. Det nya året blir nog ganska konstigt det också även om det kanske sakta blir bättre.
Låt oss i alla fall hoppas det.
Gott nytt år!