Visst finns det undantag, men det var länge sedan som Katrineholmsidrotten var så blek som just nu.
En anledning är att hela föreningskulturen förändrats. KVK:s konkurs, höstens kris i KAIK och KVBS-bandyns nedgång är bara några exempel.
Förklaringarna är framför allt bristen på engagemang, stolthet och ekonomi. Förr pratade många om att "betala tillbaka" det idrotten gett när man åtog sig ledaruppgifter efter sin egen karriär. Nu är det nya tider, mera egentid på gym och för triatlonträning – nummer ett på motionsmodet – i stället för föreningsuppdrag. Det är förstås positivt sett ur ett hälsoperspektiv, men utarmar föreningslivet.
Förra vårens spelarflykt i KVBS och allt som föregick den är ytterligare bevis på så mycket som blivit annorlunda. Som att det inte längre är prestige eller en ära att få dra på sig A-lagströjan. Den är inte tillräckligt eftertraktad för att träna ett extra pass i veckan. Värdet på klubbmärket har också devalverats, om det finns någon annan som betalar lite mer.
Men Katrineholm är inte bara en vit fläck på elitkartan. Utan stora organisationer orkar ingen åta sig ännu större uppdrag. Ett planerat kanot-SM på Djulösjön i sommar flyttades när organisationen inte räckte till. Atleternas NM och rallytävlingen Slottssprinten var och är efterlängtade avbrott i serie- och föreningscuplunken.
Nog med pessimism och inte-ord. I dag är det 2017 – och nog vore det väl då sjutton också om det inte ska bli bättre. Mycket är redan bra. KK-joggen har ambitioner att växa, Ola Pettersson gör ett fantastiskt arbete med sina simmare, Anton Andersson och Dennis Kernen kommer definitivt att ta fler paddeltag närmare världseliten – precis som David Pham och Gabriel Österberg i karate. Samtidigt har Edvin Moberg och Gustav Pettersson siktet mot nya höga mål. Smala sporter ur publiksynpunkt varför de aktiva sällan får den uppmuntran de förtjänar och som en stor hejarklack kan bidra med.
Jonas Nilsson har fått fart på ungdomsfotbollen i KSK och många ledare gör ett fantastiskt jobb som bidrar till en enorm bredd och fröer som såtts i Julita med badminton och Björkvik med innebandy vittnar om att alla inte är beroende av Sportcentrum. Apropå innebandy. KIB, med överlägset bästa publikstödet, är en välmående klubb tack vare sin årliga cup. Men alla pengar läggs inte på A-laget och därför kanske division 1-sejouren den här gången bara blir ettårig. Sådant måste också värdesättas och placeras i vågskålen med frågan vad som är viktigast – bredd eller elit?
DFK Värmbol har ett riktigt intressant lagbygge och jag skulle inte bli ett dugg förvånad om laget omgående tar sig tillbaka till damfotbollens division 1. Minst lika intressant ska årets VFC bli att följa. Det är imponerande hur många lag klubben håller i gång på en hög nivå. Lika imponerande är att man inte utnyttjade den monopolställning som var så nära utan i stället räckte ut en hand till krisande KSK för att stärka Katrineholmsfotbollen.
Det är sådana initiativ och ambitioner som får mig att tro på ett gott nytt sportår.
Vingåker är inget undantag och det är fascinerande att den lilla orten har tre så starka föreningar som VIF, rid- och volleybollklubben. VVK fortsätter lyckas kombinera talangfabrik med elitsatsning och VRF:s energi är beundransvärd. Där finns kraft att satsa stort på nytt ridhus, klara av Guldsporrarna varje år samtidigt som kärnan består, att alla ska få vara med och utrymme att synas. Att båda klubbarna, tillsammans med Vingåkers IF, dessutom är föredömen för integrationsarbetet är också skäl att tro på ett gott nytt sportår.