Jag ska ärligt erkänna att jag sällan sitter som limmad när det är ridsport på tv.
Men i somras gjorde jag det.
Det var lite av en slump att jag satte på tv-n lagom till laghoppningen i OS skulle avgöras. Sedan blev jag sittande. Har nog sällan varit med om något mer spännande i idrottens värld och det som är bra med just hästhoppning är att det är enkelt att förstå även för en sån som mig som inte är jätteinsatt i just den sporten.
Det handlar förenklat uttryckt om två saker. Inte riva och klara banan snabbt.
Under grundomgången slets vi mellan hopp och förtvivlan.
Ena stunden kändes guldet klart och i nästa borta.
Till slut blev det omhoppning där Peder Fredricson inte bara var tvungen att rida felfritt. Nej, han och hästen All In behövde göra en blixtrande snabb runda för att slå USA.
Det fixade Fredricson och redan då seglade hopplandslaget upp till en huvudkandidat att ta hem bragdguldet.
När juryn under tisdagen meddelade vilka som vunnit är det svårt att protestera.
Visst gjorde Armand Duplantis och Daniel Ståhl också briljanta insatser på OS.
Men både stavstjärnan Duplantis och diskus-Ståhls guldbedrifter var väntade.
Det var inte hoppvinsten. I stället var det sannerligen en bragd att hålla ihop nerverna som trion på hästarna King Edward, Indiana och All In gjorde.
I mina ögon helt rätt val och för såna som Torshällagolfaren Anna Nordqvist eller skrinnaren Nils van der Poel som också nämndes på förhand var det otur att deras stora segrar togs i andra tävlingar än OS.
Men kanske är det raketskrinnarens tur nästa år. Blir OS i Kina av lär han garanterat plocka flera guld.