Säga vad man vill.
Att kolla på AFC Eskilstuna är aldrig tråkigt.
Det är full fart framåt och öppna spjäll bakåt. 2–0 i paus mot BP hade lätt kunnat vara 4–2 eller 5–3 för målchanserna haglade åt båda håll första 45 minuterna.
Efter kollapsen senast mot Dalkurd då AFC torskade efter mål på tilläggstid var Eskilstunakillarna revanschsugna.
Vilket syntes och märktes direkt. Efter 13 minuter hade två mål fixats, om än med en del flyt.
Första halvleken blev en orgie i spelvändningar.
AFC lirade bra men BP jobbade sig in i matchen mer och mer och tog över helt i andra. Att Brommagänget inte fick in något mål före vilan och inte kvitterade i andra var närmast osannolikt. Laget hade en pärla i ribbans undersida och ut. Dessutom dök AFC-försvarare upp som räddande änglar flera gånger om.
I AFC dominerade i mina ögon tre killar.
Målisen Nick Wolters som aldrig gör en dålig insats.
Sedan har vi Karim Mammar och André Alsanati. De sköna kantspringarna är grymma så länge de orkar.
Mammars svepande crossbollar mot just Alsanati är en fröjd för ögat. Spelaren som till utseendet är närmast löjligt lik en viss Zacke i Guif är egentligen för bra för Superettan. Men det är bara att njuta av Mammar så länge det går. Lagkaptenen är sjukt viktig.
Tolv omgångar har spelats i serien där alla slår alla. AFC har vunnit sju och förlorat fem. Ändå är laget med i toppen i allra högsta grad.
Kan laget höja sig lite till totalt sett så kan det mycket väl bli allsvenskan nästa säsong.
Inte minst om den just nu ganska trubbige Ashley Coffey hittar tillbaka till den form han var i under fjolåret.