Lindgren om guldkampen, smedhatet och tankarna efter den svåra skadan

Regerande mästarlaget från Eskilstuna har värvat Sveriges bäste förare som ska leda klubben mot ett nytt guld. Vi har träffat Fredrik Lindgren.

I en stor intervju berättar 32-åringen bland annat om den svåra kraschen i England och oron över att inte kunna gå mer, varför han flyttat utomlands och sitt stora engagemang för Hjärt-Lungfonden.

Men också varför valet föll på Smederna och hans tidigare hat mot klubben.

20 april 2018 03:30

Det är första gången sedan september som Fredrik Lindgren är hemma i Sverige. Vi har bestämt träff på Motorstadion i Eskilstuna, en plats där smedfansen drömmer om att bli frälsta under året. Lindgren, hans manager Carolina Jonasdotter och teamets "maskot", den drygt ettåriga hunden Bellman Garry, står redan i depån när vi dyker upp.

Några av smedernas trognaste funktionärer kommer fram, tar i hand med stjärnan och frågar om vi vill låna vaktmästarrummet.

En stund senare sitter vi där.

Fredrik tar en kopp kaffe.

Pokaler, planscher och fotografier på bland andra ikonen Tommy Jansson vittnar om den stolta traditionen.

En tradition som Lindgren ska föra vidare.

Värvningen av 32-åringen har bara tagits emot positivt och förväntningarna är skyhöga.

– Klart att det är press men det får man leva med när man är som jag är. Man ska inte se det som något dåligt, det är ju för att alla då tror på en också. Jag tror att jag kan tillföra laget någonting och vara en nyckelförare. Varje match lär inte gå klockrent men jag kommer ha mina höjdpunkter också. I det stora hela tror jag att jag har en hög lägstanivå, säger Fredrik.

Är pressen på dig större som svensk i ett svenskt lag än hur det är i exempelvis Polen?

– Det är klart att jag som svensk förare har ett, från publik och sponsorer, större fokus på mig när jag kör i Sverige men det är ju mest för att folk vill att det ska gå bra. Sen är det ju så att jag inte är här som någon frälsare. Jag är en del av ett lag som måste prestera bra tillsammans. En förare bygger inte ett lag, alla måste dra sitt strå till stacken.

Tror du att ni kan försvara guldet?

– Ja, det tror jag men det blir väldigt tufft och vi kommer att stöta på hinder på vägen. Man kan ju delas upp säsongen, först att man vill göra en bra start och ta sig till slutspel relativt behagligt. Sen, i slutspelet, gäller det att toppa formen på allihop. Det är det svåra i det hela. Smederna gjorde ett magiskt slutspel förra året.

Vad var det som gjorde att du valde Smederna till slut?

– Det var nog för att jag känner att det är en riktig puls med speedway i Eskilstuna och det är något man vill vara en del av och som är jäkligt spännande. Smederna är på frammarsch, inte bara sportligt utan hela föreningen. De jobbar väldigt hårt på sin marknadsföring, med sociala medier och profilerar sig bra. Det tycker jag är kul och något jag försöker bli bättre på i mitt varumärke. En stor anledning är också att Eskilstuna ligger geografisk nära Skavsta flygplats och det är inte jättelångt till Arlanda. Resetimmarna är krävande.

Du känner ju både Jerker Eriksson och Stefan Jarl (lagledarduon). Hur mycket spelade det in i beslutet?

– Det var inte det primära men jag vet att de arbetar bra tillsammans. Jerker kan ju vara lite het och det är ett jädra go i honom. Det passar ju vissa förare mer och vissa mindre. Stefan är mer taktisk, kalkylerande och lugn.

Vilket eller vilka lag ser du som största utmanare i Elitserien?

– Jag är inte för att tippa så mycket, jag är ju förare. Det finns folk som har betalt för att tippa och ha åsikter. Jag tycker Smederna har gjort bra värvningar med Iversen och mig själv. Sedan har de behållit en stomme i laget med Lebedevs, Jepsen Jensen och de andra som var med förra året. i år har vi ett lag som kan ligga i topp fyra-postion under hela säsongen. Det är ett väldigt realistiskt mål ... så jag kan inte svara på vilka som blir de största utmanarna.

I höstas kraschade Lindgren svårt i England. Han bröt en ryggkota på tre ställen och sedan har det även blivit ett glapp mellan två kotor.

– Jag och Kenneth Bjerre krokade ihop och sen landade jag oturligt på huvudet. När jag låg där på banan, det är väl mina starkaste minnen, kände jag att något var fel i ryggen och sa det till sjukvårdspersonalen. Men de tog det inte riktigt på allvar. Någon kände ner med handen mot ryggen och sa "det verkar inte vara någon fara, det är ingenting som är brutet" så jag fick gå från kurvan in till sjukstugan. När jag gick kände jag att det började bränna i hela ryggen och sa att "det är något som inte stämmer". Men jag fick fortsätta gå. I sjukstugan fick jag sätta mig på en stol tills jag sa ifrån på skarpen "jag kan inte sitta längre, ni måste lägga mig ner". Inte förrän då la de mig på britsen, satte på en nackkrage och tog in mig i ambulansen. Sen åkte vi till sjukhuset, gjorde röntgen direkt och ganska snabbt efter det kom läkaren in och sa att jag måste vara blickstilla för att det är så ostabilt. "Chansen att ryggmärgen går av är ganska stor".

Hur gick dina tankar då?

– Jag vet att jag tänkte senare på att hur de behandlade mig på banan kunde ha förvärrat det avsevärt. Sen var det väl inte så muntert ... jag låg blickstilla i flera dagar med en krage på, då var man inte kaxig direkt.

Fredrik fick vara på sjukhus i nio dagar.

– Jag fick ställa mig upp första gången efter sex dagar. Det var otroligt skönt och att kunna gå på toa ...

Hur orolig var du för dinegen hälsa framförallt men även för karriären?

– Jo ... det är klart att det fanns oro. i och med att jag inte fick något besked direkt om jag skulle bli helt bra eller inte. De pratade mycket om de skulle operera mig eller inte. De ville inte det för då skulle jag tappa 25 procent av rörligheten i nacken och de skulle sätta in en spik mellan sex kotor. Då hade förmodligen karriären varit över, säger Fredrik och tystnar innan han fortsätter:

– Speciellt de första dagarna då det var kritiskt ... hade jag rört på mig lite fel eller någon sjuksköterska gjort något fel när de skulle tvätta mig ... i och med att det var så ostabilt hade ju ryggmärgen gått av och jag hade fått åka rullstol resten av livet så det är klart att man tänkte lite.

När du sedan förstod att du skulle klara dig och kunna gå. Tänkte du då på karriären och hur du skulle komma tillbaka till speedwayen?

– Ja, ganska tidigt. Carolina flög in till Manchester och frågade mig där efter några dagar hur jag kände ... om jag ville sluta eller om jag ville fortsätta. Det fanns nog aldrig något riktigt tvivel, jag ville tillbaka och köra igen och efter några veckor kände jag att jag inte bara ska tillbaka. Jag ska tillbaka och bli ännu bättre än innan det hände.

Hur var känslan när du fick sitta på cykeln igen?

– Jag var ju nervös. Du kan ju tänka ... vi kom till Polen och var lite sena. Det var första träningen för säsongen och alla hade redan kört klart. Bara jag var kvar och alla stod då och synade mig. Presidenten från klubben, coachen ... ja alla viktiga personer och så ska man ut och göra de första varven. Det är klart att det inte kändes så himla kul. Jag kanske helst hade velat vara själv nånstans där ingen tittade, men det gick bra.

Mitt mål är att ta en VM-medalj, det är ett ganska klart mål. De som arbetar för mig och med mig vet om det. Jag har en stor möjlighet att göra det.

I slutet av mars gjorde han sin första tävling sedan skadan, också det i Polen. Därefter har det blivit en del styrningar och Lindgren har imponerat stort.

– Det har sett väldigt, väldigt bra ut, helt klart. Jag är inte förvånad kanske men väldigt nöjd med min säsongsöppning.

– Kroppen känns bra. Psyket var väl det jag var lite orolig för. Inte förrän man sitter på hojen första gången och är framme vid tejpen med andra förare vet man hur man ska tackla det. Jag tycker jag utförde det med bravur. Jag har inga mentala spärrar och ger mig in i situationer som alltid. Det har inte varit några problem.

I år är Lindgren ensam svensk i VM, något som inte hänt sedan GP-serien startade.

– Jag är beredd på det. Mitt mål är att ta en VM-medalj, det är ett ganska klart mål. De som arbetar för mig och med mig vet om det. Jag har en stor möjlighet att göra det.

Jag vet att du är engagerad i Hjärt-Lungfonden, som ambassadör och med en egen insamling. Varför detta?

– Det är sedan jag började jobba ihop med Carolina. Hon har en pacemaker och har haft det sedan hon var 19 år. Hade inte den svenska forskningen, som är väldigt bra, funnits då hade ju inte hon levt i dag. Det får mig att känna att det är väldigt viktigt att ge stöd till denna typ av forskning. Carolina gick även igenom en operation förra vintern där hon bytte pacemaker och då såg jag hur krävande och tufft det är för dem som är drabbade, det blir en personlig koppling till mig som gör att jag känner lite extra för hjärt- och lungfonden.

På tal om Carolina. Varför har du valt att ha en manager?

– Jag har väl insett att jag behöver avlastning. Det är mycket ändå med att bara koncentrera sig på att köra och så vidare. Jag är heller kanske inte så duktig på att ta hand om sponsorer. Det är ett himla stort jobb utöver att vara förare. Carolina hjälper mig med sponsorer, sociala medier, bokningar, event vid GP-tävlingar och inköp av teamkläder. Jag sköter fortfarande mina egna resor.

Vad har det betytt för dig att ha den här avlastningen?

– Ganska mycket. Jag som person klarar inte av att ha för många bollar i luften. Då blir jag stressad och uppe i varv och det blir kaos i min hjärna.

– Under många år skötte jag nästan allting själv. Då är det ett steg att våga lämna över saker när man gärna vill ha lite kontroll så det har inte varit enkelt.

Varför har du valt att bo i Andorra?

– För fem år sedan spenderade jag en hel vinter i Spanien, jag hade kört fast lite i min karriär då. Bodde i Girona som ligger norr om Barcelona. Där träffade jag Tadeusz Błażusiak som är en superenduroförare från Polen. Det var han som tipsade om Andorra. Det är många motorcykelatleter som bor där. Då väcktes en tanke att dra sig dit ... mest för träningsmöjligheterna. Jag har varit där i fyra år nu. Sverige vintertid var tufft för mig och jag ville lära mig köra mer cross och det är svårt att göra här. Sedan var det mycket med vädret, där är det solsken och behaglig värme. Det gör att humöret blir bättre, det blir lite lättare att gå upp på morgonen, säger Fredrik och skrattar.

– Det är ett val som stärkt mig, jag fick ett annat fokus. Nu är man nästan bara med personer som har samma mål och samma inriktning i livet. Jag lever som en idrottsman helt enkelt.

Vad känner du till om Eskilstuna?

– Eskilstuna zoo var man ju på när man var liten, det var ju vita tigrar (ha ha). Musikgruppen Kent och att det finns en stark speedwaytraditon. Det har ju Smederna haft länge länge. Och jag körde ju som 16-åring på Snälltorpet med Indianernas B-lag.

Det är ju en hel del rivalitet mellan Smederna och din moderklubb Indianerna. Har du känt hatet?

– Ja, så har det varit. Smederna mot Indianerna har ju varit lite av derbykaraktär, man gillade inte varandra och ville spöa dem lite extra. Det är så det ska vara och är precis samma som när man möter en nära vän eller familjemedlem i någon tävling.

Vi reser oss, går ut i blåsten på ovalen där vårsolen trots allt värmer. Fredrik ler och säger något till Carolina som skrattar. Vi småsnackar lite om banan samtidigt som fotografen tar sina sista bilder.

Bellman Garry ser ut att gilla läget.

Om några veckor är hans husse tillbaka på ovalen och tar på sig smedvästen för första gången när hans tidigare klubb Dackarna, som han åkt för i nästan tio år sammanlagt, gästar i premiären.

Då börjar kampen om att försvara guldet och resan för Sveriges bäste förare att skriva in sig i Smedernas stolta historia.

Skulle välja oxfilé som sista måltid

Namn: Fredrik Lindgren.

Smeknamn: "Kärt barn har många namn, ha ha". (Carolina skrattar mest ...). "Freddie är det i England, de kan knappt säga Fredrik. Annars har jag väl inget speciellt så". Smedernas speaker Stephen Zetterwall kallar honom Fred Perry. "Det finns en story bakom men den får han dra själv, ha ha".

Klara klubbar 2018: Smederna och Czestochowa (Polen). Har inget klart i England där han kört för Wolverhampton i 14 år och blivit en legend.

Moderklubb: Indianerna.

Född: 15 september 1985 i Örebro.

Bor: La Massana, Andorra.

Familj: Mamma, pappa och bror.

Yrke: Speedwayförare.

Intressen: Motorsport i stort, motocross och ishockey.

Speedwayidol som liten: Henka Gustafsson.

Ser på tv: Svensk film.

Favoritsida på nätet: Google.

Favoritmat: Om jag fick välja den sista måltiden blir det oxfilé, potatisgratäng och bearnaisesås.

Favoritdryck: Rött vin.

Värsta hushållssysslan: Dammsuga.

Kändis du vill träffa: Peter Forsberg.

Bra egenskap: Jag är ihärdig. Om jag bestämt mig för något fullföljer jag oftast. Jag går in för saker, ibland enkelspårigt vilket också kan vara en nackdel.

Mindre bra egenskap: Är inte så fantasifull.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Johan Petersson