— Jag vill påminna människor om vad som är viktigt här i livet. I alla möjliga yrkesmässiga sammanhang används ordet värdegrund, men ofta glömmer vi bort att använda det privat för att fundera över var vi själva står i livet, säger hon och lyfter fram Facebook som exempel på glappet mellan de vi vill vara inför andra - och de vi egentligen är:
— Jag tror att många i dag lever sina liv utifrån andras förväntningar. Det blir så tydligt just på Facebook där ytan är viktig. Det har nog aldrig varit svårare än nu att vara tonåring och försöka skapa sig en egen identitet. Det är så lätt att gå vilse i olika idealbilder och inte få chans att komma underfund med vem man egentligen är.
Trots att vi egentligen aldrig haft mer tid än nu, frigjorda som vi är från många överlevnadssysslor som att skaffa mat och hålla liv i en eldstad, så har vi svårt att hinna med allt vi vill. 24 timmar om dygnet räcker inte för oss, säger Kristina Emanuelsson.
Är det svårt att leva som man lär?
— Ja, det är ju verkligen det allra svåraste, och särskilt angeläget känns det sedan man fått barn. Alla föräldrar försöker så gott de kan och nuförtiden finns verkligen en uppsjö av möjligheter. Man vill göra allt. Men det viktigaste glömmer vi kanske bort ibland. Att ge oss själva tid att fundera över vad vi vill med våra liv.
Sociologi var hennes huvudämne som student, där hon fick fördjupa sitt intresse för samhällsfrågor. Bland annat väcktes ett intresse för nyandlighet. Ambitionen var att forska i det sistnämnda ämnet, men så kom en tjänst som lärare på Mälardalens högskola - och hennes verkliga passion - emellan.
— Jag vet att det låter klyschigt, men jag har alltid älskat att skriva och dragits till sammanhang där jag får göra det. Redan som riktigt liten bestämde jag mig för att någon gång skriva en bok. Planerna på att börja forska var starkt förknippade med att det skulle ge mig möjlighet att skriva.
Men så kontaktade hon Sméjournalen och frågade om hon kunde få skriva krönikor.
— När den första publicerats ringde politiske redaktören Alex Vornov upp och erbjöd mig att bli gästkrönikör på Eskilstuna-Kurirens ledarsida.
På den vägen är det, Kristina Emanuelsson medverkar regelbundet och har under sina åtta år på sidan bland annat skrivit om ätstörningar, identitetssökande och barns rätt till vuxna. Numera arbetar hon på Eskilstuna kommun.
— Jag jobbar med verksamhetsutveckling inom vård- och omsorg, med fokus på processutveckling.
Den gamla drömmen om att någon gång skriva en bok har hon dock inte släppt. Efter några år som krönikeskribent bestämde hon sig för att ge sig själv chansen att gå vidare.
— Jag tycker man ska ta sina drömmar på allvar, så jag kontaktade en lektör för att lära mig hantverket.
Ett första bokmanus ligger färdigt, det andra skriver hon flitigt på så fort tid gives.
— Jag skriver varje dag. Men det innebär förstås att jag får välja bort annat. Min första prioritet är min familj, men den lilla tid som blir kvar en vanlig kväll, den ägnar jag åt att skriva. Jag ser sällan på teve. Jag älskar däremot att dra på löparskorna och ge mig ut.
I stället har hon tränat på att gestalta, blåsa liv i karaktärer och skriva en trovärdig dialog - bygga bok helt enkelt.
— Mitt första manus tog avstamp i krönikorna och min samhällskritiska ådra. "Färdas snyggt" är titeln och den handlar om vår tids överdrivna skönhetsideal. Jag ville ta tag i ett viktigt ämne och bygga in det i en skönlitterär berättelse. Och ja, den har hittills blivit refuserad av de förlag jag vänt mig till, men jag är inte den som ger tappt. Hann knappt avsluta manuset innan jag började på nästa.
Vad blir det nu?
— En relationsroman som utspelar sig i Eskilstuna. Delvis i Årby där jag själv växt upp. Jag försöker kanalisera sånt jag gått och funderat på. Och den här gången har jag tillgång till samma lektör som följde mig genom resan med mitt första manus. Hon hjälper mig att hitta ge nya infallsvinklar, språkgranskar - ja, allt som gör texten bättre, som att pumpa liv i mina romankaraktärer så de inte bara blir pappersfigurer.
Vad läser du helst själv?
— Jag tycker om författare som laborerar med språket. Som inte låter som alla andra. Sådana som Sami Said, Erlend Loe, Jonas Hassen Khemeri och Joyce Carol Oates. Enda sättet att skriva - är ju att läsa.
Varifrån kommer samhällsengagemanget?
— Jag ser det som en kombination av olika saker. Min uppväxt i Årby, en miljö med stor variation som gav många fantastiska möten med starka och intressanta personer. Konsumtionssamhället, som vi möter överallt och som får oss att fokusera på helt fel saker. Vi är alldeles för sysselsatta av konsumtion, lägger ned för mycket tid och energi på att handla och förhålla oss till konsumerande. Det hindrar oss från att leva fullt ut. Media, särskilt sociala medier, tar också för mycket tid från det som är viktigt.
Du skriver ofta om barn och föräldraskap. Har det blivit svårare att vara förälder än det var för tidigare generationer?
— Könsrollerna har luckrats upp och vi omringas av fler och motstridiga normer kring hur en förälder bör vara. På det sättet gissar jag att det är svårare. Jag tvivlar på att man var lika ängslig i rollen som förälder för 50 år sedan som vi är i dag. Gränserna mellan barn och vuxna känns inte lika skarpa i dag. Vem är föräldern? Barnet eller den vuxne? Leklandet? Kanske skolan? Skolan får oförtjänt mycket kritik för att de inte fostrar våra barn. Vi lever också i en vanföreställning om att barn behöver späckade aktivitetsscheman. Jag tror vi gör barnen en otjänst om vi aldrig låter dem göra ingenting, hitta sin egen lust och kreativitet.
Hur är en bra förälder?
— Var och en har sitt eget ideal. Precis som barn är olika behövs det olika föräldrar och ingen är perfekt. Ingen bör vara perfekt. Men visst, vissa saker kommer väl igen. Ge dem ett språk - läs för dem! Ju rikare språk, desto större möjlighet att förstå sitt sammanhang och det samhälle vi lever i och förhålla sig kritiskt till det.
— Sen är det en klar fördel om man har sjukt mycket tålamod, kan behålla och visa respekt för barnet oavsett situation. Jag tror mycket på uttrycket "barnen lyssnar mindre på det du säger och mer på det du gör". Barn imiterar.
— Jag skrev i någon krönika att barn är smartare än alla oss andra. De genomskådar det mesta. Var ärlig och var mänsklig. Vi vill lära barnet livets alla spektra. Inte vaddera tillvaron i rosa bomull och prinsar och prinsessor som lever lyckliga i alla sina dagar. Att gråta, skratta, skrika, bråka, försonas, älska och känna bottenlös sorg är vad livet består av. Visa det. Och håll dem hårt i handen när det behövs. Och säg förlåt, även som vuxen.
Finns du på Facebook?
— Ja, det är något jag måste förhålla mig till som samhällsengagerad och som skribent. Facebook är inte bara av ondo utan faktiskt också ett sätt att sprida de goda krafterna. Människor skriver, delar och upplyser varandra. Ändå är jag väldigt glad över att jag själv slapp Facebook under min tonår. På något sätt är det ju som om vi vuxna är lika identitetssökande som ungdomarna. Det speglar den individualism som genomsyrar hela vår nutid. Konsumtionssamhället lägger ju stort fokus på enskilda individer och i brist på tid att reflektera över de verkliga värdena i livet - fyller vi de själsliga hålen med att konsumera när vi egentligen är svältfödda på de riktiga värdena i livet.