I Eskilstuna finns tre landskapsingenjörer som jobbar med lite olika inriktning.
Cecilia Knutsson har det gröna ansvaret och har i flera år jobbat för att förvandla Eskilstuna till en ovanligt grönt skön stad.
Väldigt ofta i det tysta och bara livligt påhejad av sina närmaste kollegor på parkavdelningen i Eskilstuna. Men någon gång har och en och annan medborgare noterat förändringarna i den i många stycken gråa, gamla och slitna industristaden, och föreslår en nominering till en dagens ros i tidningsspalterna.
Cecilia vill inte ensam ta till sig en massa beröm, utan betonar att hon ingår i ett lag, som långsamt men säkert lyckas understryka vikten av en god utomhusmiljö.
Exempel på insatser:
Cecilia ligger bakom valet av de nya träd som redan nu ramar in det lite mer än halvfärdiga Fristadstorget. Alla som är bara lite botaniskt bitna vet att det är undergörande att vila ögonen på en magnolia i blom, och de flesta kommer bli varse att få saker doftar så häpnadsväckande som en katsura på hösten.
För något år sedan var Cecilia med och skaffade mandat för att förändra i Rothoffsparken, som krävde en hel del radikala ingrepp.
– Det hade vuxit igen fullständigt, och folk som gick förbi kände sig nog minst av allt särskilt inbjudna att ta en tur runt i parken. Men när vi fick ta ned ett par träd och buskar på framsidan så blev det helt plötsligt en helt annan sak.
Det är samma Cecilia som i fjol provocerade en del av Eskilstunas invånare genom att under mobilitetsveckan stänga av två parkeringsplatser på Kyrkogatan under ett antal dagar, och förvandlade dem till en liten grönskande park i miniatyr.
– Jag vet att flera bilister, som bara hade tänkt sig ett snabbt ärende in på banken, muttrade lite grand där. Men de flesta som slog sig ner och delade en kopp kaffe med oss förstod efter ett litet tag vad vi ville säga.
– Det är vi som bor i staden som får lov att välja vad vi vill göra med det offentliga rummet.
Målet med hela Parkavdelningens verksamhet är att skapa en skönare och grönare stad, och det målet når man när Eskilstuna förvandlas till ett naturligt utflyktsmål för nyfikna botanister.
– Jag ser hur folk vallfärdar till Kungsträdgården i Stockholm för att få uppleva när körsbärsträden står i full blom. Vi ska självklart inte göra exakt som de, men vi kan se vad som fungerar...
Cecilia hittar många fler goda exempel i Stockholm, men nämner också gärna både Malmö och Norrköping som inspirerande exempel. Malmö för sina många och centrala parker och för sitt jobb med ny belysning, Norrköping för sitt arbete med att liksom Eskilstuna göra något med sitt arv som tung industristad och skapa nya spännande miljöer.
Vad som styr i valet av nya träd i Eskilstuna är platsen de ska stå på, men även vilka arter som redan är representerade.
– Det finns alltid en risk att satsa för stort och hårt på en specifik art. Kommer en sjukdom som slår ut just den arten så blir man lite sårbar. Som i fallet med våra almar, som vi tvingats ta ned.
Också här bör man alltså gynna mångfalden med andra ord. En läxa som det tog några år att ta in. Men nu vet vi att man kanske inte enbart ska satsa på att plantera en lind i varenda ledig vrå.
Cecilia nickar och håller med. Just linden har i alla fall varit väldigt väl representerad i Eskilstuna.
En och annan syrlig kommentar får man förstås ändå så snart ett träd fälls.
– Det är väl ganska naturligt, men vet vad man har men inte vad man får. Och det är klart att ingreppet skapar ett tomrum. Men i de här fallen har vi inte haft något annat val.
Det finns också de som gärna uttrycker en oro för att det blir för kostsamt med alla dessa gröna investeringar. Kunde man kanske besinna sig lite grand och inte plantera träd och blommor i riktigt varje rondell, och kanske låta parkerna sköta sig själva i lite högre utsträckning?
– Det händer det också. Men det hela är faktiskt väldigt enkelt. Vi har inte råd att inte satsa på vår utemiljö. Det har ingen. Den är oerhört viktig och den ger så mycket igen.
Frågan hur hennes egen syn på Eskilstuna var från allra första början framkallar ett halvt generat utrop.
– Måste jag svara på det? Jag bodde hemma i Valla på den tiden och åkte egentligen först till Eskilstuna för att kunna få bada i ett riktigt badhus.
Cecilia sänker axlarna i ett hukande som påminner om någon som när som helst är beredd på att kasta sig ned i skydd undan spärrelden från någon blådåre till skjutjärnsjournalist.
– Eskilstuna var ju huliganstaden på den tiden. Det hade man hört talas om. Folk beväpnade med knivar som skulle göra upp...
Det hindrade inte att Eskilstuna blev den nya hemstaden?
– Nej, kärleken drog mig hit.
Kärleken tog slut, men relationen till Eskilstuna består.
Flera projekt står och väntar på tid och uppmärksamhet.
En flytt av Eskilstunas växthus, som lämnar Torshälla under nästa år och slår upp sina vitmålade glasfönster i Valhalla i stället.
Hundparken i Kronskogen bör få en fortsättning, tycker Cecilia. Den är mycket uppskattad och redan nu talar man om en ny hundpark. Kanske i Eskilsparken.
Eskilstunas alla lekplatser är också under utveckling. Tendensen är att de mindre kvarterslekplatserna försvinner för nya och större lekplatser.
– Vi jobbar gärna med teman, som exempelvis djur och djungel i Rothoffsparken och metallurgi i Rinmansparken. Och så får vi se vad som sker med Stadsparkens lekplats.
Som ett ödets ironi har Cecilia Knutsson, som i stort sett har hela Eskilstuna att påta i, ingen egen liten täppa. Inte ens en kolonilott.
– Nej, det känns verkligen hemskt, jag bor i en lägenhet just nu och har en liten blomlåda på balkongen. Och jag vill väldigt gärna kunna odla mina egna grönsaker åtminstone. Men det får bli längre fram.
Helst vill hon också kunna odla sina egna fruktträd eftersom hon förfasar sig över hur vanligt det är med bekämpningsmedel i nästan all hantering. Hon har sett resultaten av de senaste mätningarna och ruskar bara på huvudet.
– Och där tror man att man ska kunna yttra orden till sina barn att ät frukt. Det är nyttigt. Men är det verkligen det?
Det här området tror och hoppas Cecilia kommer att förändras ganska radikalt i en nära framtid.
– Jag tänker på det ibland att när jag var liten kunde jag gå förbi gräsmattor där det satt en liten skylt med texten ”Beträd ej gräsmattan”.
– Vilka hemska tider! Nu i dag resonerar vi i stället i banor som att låta folk få en chans att odla själva även om de råkar bo i en lägenhet. Vi har redan små täppor i Årby, Lagersberg och Råbergstorp.
– Och det här vill jag gärna se en utveckling av.
Cecilia är en varm anhängare av idén att man ska locka ut folk och börja använda våra gemensamma utrymmen utomhus.
Har du alltid varit klar över vad du skulle bli när du blev stor?
– Nej, det kan jag inte säga, men jag visste tidigt att jag vill jobba med händerna och gärna utomhus. Och så sitter jag följdriktigt på kontor nu då.
– Men jag gillar att ta i när jag väl kommer ut. Jag måste få hjälpa till. Och det kan stå mig ganska dyrt.
Cecilia pekar på ett knä som fått en ganska rejäl törn och som en kvalificerad ortoped måste titta på.
I värsta fall blir det ett par dagar med kryckor, och de är definitivt ett hinder när hon inne på sitt kontor i markplanet på Värjan ska bygga en prototyp till en trädstöttare i svag uppförslutning på Drottninggatan, eller någon helt annan konstruktion.
På frågan var alla idéer kommer i från lyder svaret nästan varifrån som helst. Många av de idéer som realiserats under de senare åren kommer från Eskilstunaborna själva.
– Det ska sägas till alla de som tror att det spelar ingen roll vad just jag tycker eller tror. Jag har ändå ingen chans att få i genom min idé.
– Inget kunde vara mer fel. Vi finns här och vi är beredda att lyssna.
– Allt går sedan kanske inte att genomföra på en gång. Det kan ju vara detaljer som kräver väldigt mycket pengar för att genomföras.
Cecilia själv har en idé som hon gärna vill prova. Kanske inte redan nu på en gång, men så snart det är möjligt.
– Jag vill gärna skapa en vinterpark där man i värsta fall får ta fram snökanonen och skapa snö om inte vädrets makter vill medverka. Skapa en plats där vi kan gräva en bivack och där vi kanske kan spola vägarna så man kan åka skridskor på gångvägarna.