– Jag vet hur jobbigt många kvinnor har haft det då de inte bara har gått i genom krig utan även behövt ta hand om familj och barn samtidigt. Ofta bär kvinnorna på mycket sorg och vi försöker finnas där som ett stöd.
Touba Rezai kommer ursprungligen från Kurdistan i Iran och kom till Sverige som flykting i slutet av 1980-talet med sin familj.
– Det här arbetet är mitt sätt att visa min tacksamhet för hur jag själv blev mottagen när jag kom hit.
Hon bjuder på kaffe och bröd bakat av några av kvinnorna som kommer till Café Tillsammans i S:t Pauli Kyrka.
I lokalen som ligger i våningen under kyrkorummet samlas ett trettiotal kvinnor i åldrarna 35 – 78 tre gånger varje vecka för att lära sig svenska, fika, samtala, sy, laga mat och bara umgås. De flesta av kvinnorna har tvingats fly från svåra förhållanden i sina hemländer och har relativt nyligen kommit till Sverige. Många kommer från Syrien, Irak, Iran och Afghanistan.
Café Tillsammans startades år 2003 av Touba och bland andra Ann-Sofie Markström som var diakon i S:t Pauli vid tidpunkten. Verksamheten gjordes möjlig genom stöd från ett antal olika myndigheter och organisationer, och Touba arbetade först ideellt. Men så småningom fick hon en anställning inom Svenska Kyrkan med hjälp av arbetsförmedlingen.
– Det är en mötesplats för sociala aktiviteter och vi tar hit föreläsare som talar om ämnen som rör kvinnor och ger information om Sverige. Nu när det är valår får kaféet även politikerbesök.
– Jag påminner kvinnorna hela tiden om att de måste rösta, och jag kommer gå med dem och förtidsrösta.
Varje träff avslutas med en bön och det är många olika religioner representerade.
Men Toubas arbete innebär inte bara själva verksamheten i kyrkan. Hon ger kvinnorna hjälp med sådant som kontakter med myndigheter, ordnar med läkarbesök, tandläkartider och ser till att beställa tolk, och ger stöd till dem som ännu inte har fått uppehållstillstånd.
Hon är anställd på halvtid för att arbeta med kaféet, men hennes verkliga engagemang sträcker sig längre än så.
Mitt under intervjun ringer mobiltelefonen och Touba svarar på kurdiska och förklarar sedan:
– Jo, jag ska beställa tid hos sjukgymnasten åt en kvinna, men jag har inte fått tag i dem än. Nu ringde kvinnan och undrade om jag hade hört något.
Touba har kontakt med kvinnor av många olika nationaliteter och förutom persiska talar hon tre kurdiska dialekter och lite arabiska.
Touba gör mycket mer än hon förväntas göra.
– Jag gör det jag kan. Det blir en del helg- och kvällsjobb, men mina barn har flyttat hemifrån och därför har jag mer tid.
Verksamheten är också beroende av volontärer som hjälper till med bland annat svenskundervisningen.
Touba gör också besök på asylboendet på Hotell Eskilstuna och ger stöd till flyktingarna som bor där.
– Vi är där en gång i veckan och åker dit med fika och samtalar med dem. Och så försöker vi hjälpa dem med det de behöver.
Det tunga med arbetet är när personer som hon har stöttat får avslag på sina asylansökningar och utvisas.
– Det är mycket jobbigt. Det var en kille som blev utvisad nu innan jul, och jag känner ett par som precis har fått veta att de inte får stanna.
Själv flydde Touba från Iran efter revolutionen 1979 tillsammans med sin man och deras då ettåriga dotter. Familjen kom till en flyktingförläggning i öknen i västra Irak. Där blev de tvungna att bo i nästan åtta år.
– Vi bodde där under väldigt svåra förhållanden. Det var åtta år utan möjligheter.
Tankarna på tiden i flyktinglägret försvinner aldrig.
– Man glömmer inte. Det var samma sak varje dag. Det fanns inget att göra. Men vi levde ändå på hoppet.
Första tiden bodde familjen i tält, men efter några år kunde de bygga sig ett hus av lera.
– Eftersom vi bodde mitt i öknen kunde vi inte gå ut när det blåste. De första tre åren hade vi varken el eller vatten i lägret. Vatten kom med tankbilar. Det var väldigt varmt på sommaren och det kunde bli väldigt kallt på vintern.
I lägret födde hon tre barn, men förlorade ett av dem. Och det fanns en stor oro för hur det skulle gå för hennes två döttrar och hennes son om de skulle bli kvar i lägret mycket länge.
– Man tänkte bara på barnen. Det fanns ingen skola i flyktinglägret och man oroade sig. Hur ska de kunna lära sig något om vi ska vara här hela tiden? Tack och lov fick vi komma till Sverige i bra tid.
År 1984 kom Röda Korset till flyktinglägret, och med hjälp av dem fick familjen möjlighet att komma vidare. Men processen tog lång tid och först efter tre år kunde familjen ta sig till Sverige. De hamnade först i Hallstahammar, men fick flytta till Eskilstuna efter några månader.
Touba upplevde att Sverige tog emot familjen väl och ända sedan dess har hon känt att hon själv vill göra vad hon kan för att hjälpa andra flyktingar.
– Jag är väldigt tacksam över vad Sverige har gjort för mig och därför vill jag ge något tillbaka. Och jag ser att den här hjälpen behövs.
Under tiden i flyktinglägret och under de första åren i Sverige hade hon inte någon kontakt med sina släktingar i Iran. År 1995 återvände Touba till sitt hemland för att besöka sin mamma och sina släktingar.
– Jag hade inte varit i Iran på 18 år.
Det var sista gången hon träffade sin mamma som plötsligt gick bort av en hjärnblödning 57 år gammal. Toubas pappa dog när hon var liten.
Familjen Rezai bodde i Skiftinge i 20 år, men när alla barnen hade flyttat ut bestämde sig Touba och hennes man Karam för att flytta in till en mindre lägenhet i centrala Eskilstuna. Sonen bor kvar i staden, men de båda döttrarna bor i Stockholm.
Under våren och sommaren tillbringar hon och maken mycket tid i kolonistugan i Torshälla. Grönsaksodling är ett stort intresse. Tillsammans med odlarvännerna i Varma Fakta förenings odlingsprojekt i Skiftinge var de också med och mottog Eskilstuna kommuns miljöpris 2006. Deras projekt handlade om att skapa odlingsmöjligheter för boende i området.
Simning är också ett intresse och det försöker Touba få tid till åtminstone ett par gånger i veckan. Hon lider av reumatism sedan ungdomsåren och simningen gör gott för hennes leder.
Hon vill fortsätta att arbeta med Café Tillsammans i många år till.
– Jag hoppas att jag kan jobba med det här länge. Jag trivs väldigt bra. Om jag är frisk och kan jobba så vill jag jobba.
När Touba fick veta att hon var nominerad till Eskilstatyetten tänkte hon aldrig att hon skulle få priset.
– Nej, det trodde jag inte. Jag tycker att det finns många som gör mer än mig, säger hon blygt.
Men ikväll är Touba en av dem som får gå upp på scenen och ta emot en statyett på Eskilstunas egen Oscarsgala.