Hillevi vilade i två veckor efter operationen, sedan var hon igång med tränande igen. "Jag cyklade över två mil i går. Det var jätteskönt och det kändes så bra" säger hon.
– Den bild man har framför sig, vem som får en pacemaker inopererad, är kanske en person som är överviktig, röker och är över 70 år, säger Hillevi.
Och det är så långt ifrån Nyköpingskvinnan som står framför mig, som man kan komma. Hillevi är 43 år, jobbar som operationssjuksköterska och har träning som hobby. Men sjukdomen hon har var inget som hon kunde ha undvikit.
– Jag har en sjuk sinusknuta. Det går inte att avgöra om det är medfött eller om man kan ha förvärvat det senare i livet. Det finns ingen ärftlighet med det, men jag har hjärt- och kärlsjukdom i släkten, säger hon.
Allt ställdes på sin spets förra sommaren. Innan dess hade Hillevi haft, vad hon trodde, vanliga blodtrycksfall.
– Jag utreddes 2017. Då hade jag haft små frånvaroattacker. Men det hände under aktivitet när jag var ute och sprang. Jag bara försvann och kvicknade till när jag hade marken några centimeter från näsan. Då gjorde jag 48-timmars EKG och EEG och allt var jättebra. Inga konstigheter. Sedan hände inget egentligen förrän det som hände hemma.
Det var i juni förra året.
– När jag kände trycket falla så satte jag mig på golvet för att inte ramla. Men den här gången kunde jag inte häva det utan var tvungen att ropa på min man. Då kunde jag inte ens sitta upp längre. Jag skrek bara "Hjälp". Han ringde 112 och där sa man att jag skulle dricka ett glas vatten.
Men hur mycket hon än tänkte på att sköta om sin kropp så var det något fel och Hillevi kände det på sig.
– Jag har lågt tryck och låg puls så jag brukar ha blodtrycksfall, men det här var något annat. Det var som om jag hamnat i kvicksand och inte kunde ta mig ut.
Hillevi Udin jobbar till 25 procent nu men eftersom det ingår en del tunga lyft i hennes jobb som operationssjuksköterska, så passar hon på att studera under dessa timmar i stället.
Hillevi berättar att frustrationen att inte själv kunna påverka attackerna eller en förklaring till varför de hände har varit det jobbigaste den här tiden. Hon tackar sina kollegor på Nyköpingslasarett att hon till slut verkligen undersökte varför hon reagerade som hon gjorde.
– Det gick ganska lång tid mellan de dåliga episoderna där jag svimmade så jag tänkte "det går nog över". En av mina kollegor tog mig ändå en dag under armen och följde mig ner till akuten. Jag tänkte "men där finns ju bara sjuka människor, där ska inte jag vara".
– I april fick jag en loop recorder implanterad och den visade mitt EKG hela tiden. Recorden skickar signaler om det är något avvikande till kardiologerna på Nyköpingslasarett. När jag sedan svimmade på jobbet så visade mätaren att jag haft väldigt låg hjärtfrekvens och sedan pausat på fyra, fem, sex sekunder innan jag svimmade.
Den 1 september fick Hillevi en pacemaker inopererad.
– Det har varit svårt att vila när man är van att röra sig mycket. Jag har promenerat och jag har provsprungit två kilometer. Obehaget var att sporttoppen tryckte på dosan, jag är rädd att paja något eftersom det blir större ingrepp om man inte vilar och följer restriktioner. Såret har i varje fall läkt på ytan men det ska det läka på insidan också.
Ärret efter operationen är inte stort och senast Hillevi var ute och sprang bekymrade hon sig inte så mycket för dosan under huden.
Vad gör pacemakern?
– Den ska se till att hjärtfrekvensen inte går under 50. Om min sinusknuta inte skickar en signal då ska pacemakern göra det i stället. Sedan kommer den nog att justeras ned eftersom jag har en låg vilopuls från början. Det är inte meningen att pacemakern ska jobba i stället för hjärtat utan pacemakern är en säkerhets backup.
Hur har det känns?
– Bra. Det underlättar nog att jag har medicinsk kunskap, tack vare min utbildning. Jag har gått med i några pacemakers forum på nätet, bland annat några amerikanska, och där är de så oroliga och fundersam. Jag känner mig ganska lugn. Jag väntar bara att jag ska läka, sedan kommer jag att leva som tidigare.
Men inte alla som får en pacemaker kan springa ett lopp efter bara tre veckor?
– Nej, absolut inte. Jag har en väldigt bra grund att stå på. Innan man ens fått sin pacemaker har man kanske varit ganska passiv i fler år innan och då är man inte ute och cyklar och springer efter några veckor. Men jag tror att alla märker en förbättring snabbt. Jag känner mig piggare i hjärnan och jag tror, men det är en gissning, att eftersom min puls inte går under 50 längre så får jag bättre syreförsörjning till hjärnan när jag sover och vilar. Jag har därför lättare att komma ihåg saker nu och känner mig mer alert.
På söndag avgörs alltså Hjärt-Lungdfondens lopp. Den görs virtuellt, det enda man behöver göra är att betala in en anmälningsavgift på 50 kronor, springa loppet och rapportera tillbaka.
– Alla pengar går oavkortat till forskning, poängterar Hillevi som lagt upp sin runda så att det bildare ett hjärta med en pacemakerdosa.