Anita Pentell, här i en yngre upplaga, har varit tävlingsledare för otaliga race genom åren men nu säger hon att det inte blir något mer som ytterst ansvarig. Däremot fortsätter hon att jobba för sitt EMK.
Anita Pentell har visserligen barn, barnbarn och barnbarnsbarn men att hon lever för motorsporten och sitt EMK är ingen överdrift. Så har det varit sedan 1965.
Varför började du egentligen?
– Det ska jag tala om ... det var en annons i Eskilstuna-Kuriren som dåvarande ordförande Robert Mikkelsen som hade "Bil & mc" (trafikskolan) satte in. Eskilstuna Motorklubb sökte funktionärer till en tävling och den helgen hade vi inte något att göra, jag och min dåvarande man, så vi nappade på det och sen har det rullat på ... och här sitter jag fortfarande, säger Anita.
Hur skulle klubben klara sig utan dig tror du?
– Fråga honom som håller på med värmepumpen så får du höra att han säger "Det går inte!", säger Anita med hög röst och skrattar.
Killen hon pekar på heter Peter Liwell och står med arbetskläder en bit bort i klubblokalen där vi sitter. Han nickar och fortsätter jobba.
– Det där prisskåpet ska flyttas, det är därför han flyttar pumpen. Jag ska måla sen när han är färdig, säger Pentell.
Du ska måla också?
– Ja, annars blir det ju inte gjort. Sedan kommer grabbarna och ska flytta tillbaka skåpet, det är lite svårt för det är tungt som attan. Då måste det vara målat först.
Kanske ingen stor sak egentligen men det säger en hel del om Anita Pentells engagemang.
– Jag ska vara här tio timmar i veckan och är här 40, det är både lördagar och söndagar också. Det handlar om tävlingar och allt det administrativa. Funktionärer, licenser ...
– Jag har ju barn, barnbarn och barnbarnsbarn som jag träffar och förr stickade jag mycket men det vill inte fingrarna längre.
Det finns många eldsjälar runt om i vårt samhälle även om känslan är att de blir färre. Anita Pentell, som fick Eskilsstatyetten 1996, är definitivt en och utifrån sett är det ett beundransvärt arbete hon lägger ner för sitt EMK.
– Så länge jag tycker det är kul så gör jag det. Men det kommer väl den dan då jag säger tack och adjö. Det är svårt att lämna när jag vet att man behövs och att det är så himla roligt också men nån gång måste det ta slut ...
Vad är det som gör att det är så roligt att hålla på?
– Jag får träffa många glada människor. För det mesta har jag fått mycket uppskattning för det jag gör och det är himla roligt.
På vägen har hon fått med sig hur många fina minnen som helst och massor av vänner.
– Man träffar många gamla profiler och alla vet vem tant Anita är. För tio år sen hade vi ett historiskt rally, då satt några gubbar här inne och fick syn på mig "va fan ... håller du på ännu. Vi med", berättar Pentell med ett leende och fortsätter:
– När man kommer ut i skogen vid start eller mål på en sträcka träffar man alla de här gamla fortfarande.
Hon blir tyst ett tag och säger sedan:
– Idag är det skitsvårt med ungdomar. De ska ha betalt, det är inte kul och det är roligare att sitta med dataspel och skjuta varandra. Det har ju blivit så tyvärr. Det är svårt att engagera ungdomar i hela föreningslivet och den här pandemin har ju inte gjort saken bättre. Tvärtom skulle jag vilja säga.
Anita fortsätter:
– Jag har även varit en nagel i ögat på en del genom åren.
På vilket sätt?
– Jag har kanske inte alltid gjort saker som varit inom ramarna för sporten. Vi hade (i början av åttiotalet) ett KM i Kjulagropen för både folkracebilar och rallybilar för första gången. "Aja baja Anita, det får man inte ha" fick jag höra och jag blev anmäld till Svenska Bilsportförbundet och det skulle utdelas ett straff. Jag skulle infinna mig i Örebro dagen efter men jag nekade och tog kontakt med vår jurist som sa att "nej, du behöver mer tid". Sedan blev jag kallade till förhör på Esso Motorhotell, som det hette då, vid Ekängen.
– Det roliga är att det egentligen inte var min idé med en gemensam tävling. Jag hade tagit efter en annan klubb som gjort samma sak och initiativtagaren var en av dem som skulle döma mig. Det slutade naturligtvis med att jag blev frikänd.
Anita Pentell har jobbat för Eskilstuna MK i snart 60 år. Snacka om eldsjäl!
Har du märkt av problem och motstånd för att du kom in som en stark kvinna i motorsporten?
– Ja, ja. Jag var ju Sveriges första kvinnliga ordförande i en motorklubb i mitten på sjuttiotalet. Det var tufft med många tårar, många ilskna blickar och många "kärringar ska hålla truten och stå vid spisen". Det dröjde något eller ett par år ... sedan kom en tjej till och blev ordförande i en annan motorklubb, säger Anita Pentell.
– Det var ju en mansdominerad sport till max. Men jag var ordförande i 17 år trots att jag fällde en del tårar efter möten och kände att jag var lite utfryst. Det har förändrats på senare år när vi fått fler tjejer inom bilsporten.
Anita har förstås träffat hundratals, kanske tusentals, förare genom åren. Men att tävla själv tycker hon inte är kul.
– Nej, jag har aldrig längtat efter det. Men jag har faktiskt en liten guldplakett sen vi åkte på isen ute i Sundbyholm. Då hade vi herr- och damklass, odubbat och dubbat. Då åkte jag odubbat och vann. Det måste ha varit nånstans under 70-talet. Sen har det faktiskt inte blivit så mycket is så att vi har kunnat åka där.
– När vi hade den där tävlingen vågade inte polisen åka ut på isen, de skulle kolla banan ... vi var nog 35-40 bilar i alla fall. Sista gången vi var där ute och åkte gick isen upp på måndagen och vi hade kört på lördagen. Elverket vi hade med oss sjönk ner genom isen med kaffe och allt.
Anita tittar sig omkring i lokalen.
– Det har hänt mycket genom åren, det är roligt, och nu har vi fått nyrenoverat, säger hon och pekar mot ett bord där mängder av pokaler står.
– Dessa ska vi ge till alla ovärderliga funktionärer som är värd all uppskattning de kan få.
Anita Pentell i EMK:s klubblokal där hon tillbringar åtskilliga timmar varje vecka.
I december arrangerade EMK 40-årsjubileet av klassiska Luciarullet K-G:s minne i folkrace. Det var Pentells sista "rull" som tävlingsledare, något hon varit under alla år sedan starten 1981. Anita tackades av med en "jättefin blombukett" som hon själv uttrycker det. Och kanske var det hennes sista tävling överhuvudtaget som ytterst ansvarig. Det är i alla fall vad hon "lovat".
– Det får jag stå för, för en gångs skull (skratt). Jag tycker 40 år är en milstolpe.
– Jag måste bestämma mig liksom för man orkar inte lika mycket nu, det är ju nackdelen. Men som jag säger ... vad ska man annars göra?
Nu pågår förberedelserna inför Våffelracet, som avgörs 26 mars, då Pentell troligen syns i en annan men minst lika viktig roll.
– Jag kanske ställer mig och gräddar våfflor ...
Anita Pentell är en riktig eldsjäl som vigt en stor del av sitt liv till Eskilstuna MK.