I höst blir Timrås Hampus Larsson den första spelaren från Eskilstuna i SHL på över 25 år. Drygt 30 mil söderut på en annan mindre ort går en annan spelare med Linden Hockey som moderklubb in på en ny säsong i SDHL.
Ida Nikula har spelat med Leksand sedan 2014 och gör sin femte SDHL-säsong i klubben, om man räknar in 2014/15 när det bara blev en match. Efter det har hon varit en etablerad spelare i högsta serien och ökat sitt poängsnitt för varje säsong.
Fast hon beskriver sin roll som ganska defensiv med en hel del spel i box play och mycket skridskoåkande.
– Jag har även offensiva kvaliteter som jag gärna använder mig mer av till nästa säsong. Det har blivit lite power play i år så vi får se. Jag åker mycket skridskor och är jobbig. Det är väl det jag är bäst på. Så har det varit sedan jag var liten och spelade med killar i Linden. Jag har kunnat hänga med med min åkning och går först i pressen.
Elitdebuten skedde i januari 2015, drygt två veckor innan 17-årsdagen när Leksand slog bottenlaget Sundsvall med 4–0. Hon var ytterforward tillsammans med kompisen Annie Hidén som nu tvingats sluta på grund av hjärnskakningar.
– Första matchen blev jag lite chockad för jag tränade med dem och tränaren sa att jag skulle spela nästa helg. För att vara första matchen fick jag mycket istid och det var många som var borta, berättar Nikula med en viss antydan av dalmål i dialekten.
Den säsongen kom Leksand trea i serien och var bara en match från att slå ut den blivande mästaren Linköping i semifinalen. Andra säsongen gjorde Nikula två matcher med andralaget men spelade främst i högsta serien.
– Då kom jag med i den stora truppen med A-laget. Sedan fick man se varje gång om man skulle bli kvar och det blev jag. Annars hade jag nog inte utvecklats så mycket. Leksand är ett bra ställe att flytta till när man inte är så gammal. Det är litet och nära till allt som ishallen dit det är sju minuter från där jag bor. Skolan var också nära och det är mycket hockey.
Mitt under säsongen blev det även spel i U18-VM som avgjordes i den kanadensiska staden St. Catharines. Sverige vann gruppen före Finland och slog ut Tjeckien i kvarten med 3–2.
– Det var riktigt stort, bara att få åka till Ryssland efter första elitlägret. Sedan trodde jag inte att jag skulle få hänga med hela säsongen och det var många tårar. Det var ett mål ända sedan jag flyttade till Leksand att jag ville ta mig till U18-landslaget, säger Nikula och fortsätter:
– Turneringen gick bra för oss och jag spelade gruppspelsmatcherna. I slutet spelade jag lite det spelar ingen roll om jag spelar eller inte. Vi förlorade stort mot USA i semifinalen och slog Ryssland i bronsmatchen.
Med Leksand har det varit en jämn resa, utan några toppar för laget. Efter finalmissen har laget blivit femma, sjua samt sexa i tabellen och torskat tre raka kvartsfinalserier med 0–2 i matcher. Senast var det Modo som var för svårt i slutspelet.
– För laget var det upp och ner för när vi var riktigt bra var vi bra. Sedan var vi riktigt dåliga när vi dåliga. Så det har varit problemet under några säsonger att vi har för låg lägstanivå ibland på både träningar och matcher. Samtidigt tog vi oss till kvartsfinal som vi ska och längre har vi inte kommit när jag spelat där.
Vad har saknats för att ni ska ta nästa steg?
– Främst att lägstanivån ska höjas och att vi behöver spetsspelare som kan avgöra och våga. De kan göra det extra.
Annars åkte Nikula på ett bakslag under säsongen då hon åkte på karriärens första allvarliga skada och missade tio av lagets matcher men var tillbaka till slutspelet.
– Jag trodde inte det skulle vara så farligt och trodde på två veckors vila men det blev två månader. Jag drog bakre korsbandet i vänster knä. Det blev uttänjt och gick inte av som tur är. Det var tuffare än jag trodde.
Vad sa läkarna?
– De trodde inte det var så allvarligt men jag hade ont hela tiden. Så jag var borta från is i över en månad. Sedan konstaterades att det var korsbandet och jag har fått köra rehab. Det är jobbigt men man växer väl av det.
Under sommaren har Nikula varit tillbaka i Eskilstuna där allt började. Hon beskriver det som att hon levde i Sméhallen under uppväxten då även hennes två äldre bröder spelade hockey.
– Jag spelade med killar, tjejer och damer då. Jag älskade att träna med killar och det var riktigt roligt. Då fanns det ett tjejlag och ett damlag. Tjejlaget försvann för det kom inga nya spelare och det samarbetades med Södertälje och Västerås. Nu har det byggts upp igen. Jag har familjen och kompisar här så jag trivs.
Hur tycker du utvecklingsmöjligheterna är i Eskilstuna?
– Jag skulle säga att man ska flytta. Killarna har det väl bättre och som tjej är det bra att träna med killarna med bra tränare. Sedan måste man kanske ta klivet och flytta till för att utvecklas.
I Leksand finns hockeyn på vintern och på sommaren finns ett sommarland men även en hockeyskola där Nikula brukar sommarjobba.
– Det är väl hockey som gäller och sommarland på sommaren. Det är en fin sommarstad med många turister och mycket folk på hockeyskolan. På vintern spelar jag hockey och gör inte så mycket mer. Gillar man inte hockey är det kanske lite trist, fast det är fin miljö där. Till Falun eller Borlänge åker man för att shoppa eller göra något mer. I laget bor alla i Leksand för det blir så långa pendlingar annars.
Hur stort intresse är det för damlaget?
– Nej, det är inte så stort. Herrarna har fans över hela Sverige och vi växer väl till oss sakta men säkert. Det tycker jag att klubben kan göra lite bättre. Nu har de anställt en som ska marknadsföra oss och klubben har väl inte alltid varit jättebra på det. Det har varit fokuserat på herrarna och killarna men det blir mycket bättre.
2017 togs studenten och hon har haft en del olika jobb men är sedan ett år fönsterbyggare på Tomoku Hus – ett jobb klubben har ordnat.
– Så jag tänkte vara där i ett år till innan jag planerar att plugga. Det har varit olika tankar som brandman eller polis men nu lutar det åt polis. Det har jag planerat och jag kanske flyttar till Stockholm som är närmare hem. Jag trivs ganska bra i Leksand men det finns ju andra lag också.