Måndagen efter den första februarisöndagen är generellt den dag på året jag är tröttast. I natt minns jag vad de sa på 05-nyheterna på radion innan jag begav mig till drömmarnas land. Det tog dessutom lite extra länge att somna efter det fantastiska spektakel som Superbowl 51 blev.
Utan egentliga sympatier höll jag ändå lite på Atlanta Falcons som slog ur underläge mot New England Patriots. När Falcons gick fram till 21–0 började jag dock svänga för att jag önskade en spännande match.
Vid 21–3 kom pausen. För mig som älskar själva sporten brukar den vara olidligt lång med någon halvseg musikshow som ska hinnas med. I år var det Lady Gaga som trollband mig och gissningsvis väldigt många andra med ett grymt framträdande.
Vid halv tre på natten undrade jag hur andra halvleken ens skulle kunna komma nära i underhållningsvärde, det var (väl?) avgjort. Särskilt när det även blev 28–3.
Inte alls. Sportens allra bästa sida visade sig när Tom Brady ledde sitt anfall närmare och närmare i poäng. Det kändes ändå klart, ända till den sista minuten när doldisen James White gjorde sin andra touchdown och kort senare var det 28–28.
I det läget måste Atlanta mentalt redan ha förlorat, trots att det var lika och tidernas första förlängning i Superbowl tog vid.
Där var det inget snack och jag såg snön falla vit utanför när White avgjorde med sin tredje touchdown till 34–28. Den "omöjliga" vändningen var fullbordad och jag bara log när jag lufsade mot sängen med vetskapen att en måndag med tunga trötthetskänslor väntade efter ett fåtal timmars sömn.
Vissa av de senaste cirka 25 åren jag valt nattvak för Superbowl har jag inte känt att jag fattade rätt beslut.
Den här måndagen var det inget snack.
Det enda som sänkte mitt humör nu var att det dröjer ända till september innan jag äntligen får se en match i världens roligaste liga NFL igen.