Förra året samlades 64 miljoner kronor in – pengar som går till barn i Sverige som växer upp under knappa förhållanden.
Enligt Majblomman handlar det om minst 145 000 barn, som kan behöva ekonomiskt stöd för att få likvärdiga möjligheter som sina klasskompisar. Exempelvis för att kunna åka på läger, vara med i en idrottsförening eller spela ett instrument.
Är sådant oviktigt, eftersom man inte svälter eller fryser ihjäl av att inte vara en del av ett fotbollslag, spela i en orkester eller tillbringa en sommarvecka på teaterkollo?
Tvärtom. I Barnombudsmannens rapport 2018, som presenterades i mars, har rapportförfattaren pratat med barn som bor i kommuner och områden där barn i genomsnitt har sämre ekonomi, sämre skolresultat och sämre hälsa än i övriga landet. De deltar i mindre utsträckning än genomsnittet i organiserade fritidsaktiviteter, bland annat eftersom det är dyrt och svårt att ta sig till aktiviteten för många som bor i glesbygd. Dessutom anser en del tjejer att fritidsgårdarna främst riktar sig till killar.
Ojämlikheten är inte bara ett problem här och nu. En rik fritid är oerhört viktigt för barns personliga utveckling. Det bidrar exempelvis till bättre hälsa och att man förbättrar sin samarbetsförmåga och sociala kompetens, vilket man har nytta av senare i livet.
Därför håller det inte att barn i socioekonomiskt utsatta familjer, barn med ensamstående föräldrar och barn till utlandsfödda har en mindre aktiv fritid än andra. Tvärtom är det ofta de som behöver fritidsaktiviteterna bäst.
Barnombudsmannens förslag för att ändra på detta, är att alla kommuner ska säkerställa att alla barn har likvärdig tillgång till fritidsaktiviteter, oavsett kön, bakgrund och bostadsort.
Det är en bra målsättning. Som Majblomman skriver hamnar många ekonomiskt utsatta barn utanför gemenskapen eftersom de inte kan hänga med på fritidsaktiviteter. Det gör i sin tur att många får sämre självkänsla och mindre framtidstro.
För de yngre barnen kan situationen i ett första steg lösas genom att lagstifta om att alla som går i låg- och mellanstadiet ska ha rätt att gå på fritids, oavsett om föräldrarna arbetar, studerar eller är hemma på dagarna. Om fritidshemmen tillåts öka sin personaltäthet kan de dessutom i större utsträckning än i dag samarbeta med de lokala föreningarna, och på så sätt erbjuda fler barn att utveckla sina intressen inom ramen för fritidsverksamheten. Då ökar även sannolikheten för att nå de barn som annars inte tar del av föreningslivet.
Här är vi dock inte än, men det betyder inte att det är nattsvart. Dels finns flera kommuner som satsar på att erbjuda ett rikt fritidsutbud till barn och unga. Dels finns Majblomman, som täcker upp så långt man kan när det offentliga inte räcker till: Köp den.