Först ut var Vänsterpartiet, som i söndags slog fast att de under nästa mandatperiod vill genomföra en stor skattereform. Förslaget innebär – föga förvånande – ett högre skattetryck totalt, men faktiskt även sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare.
Redan dagen efter fick Jonas Sjöstedts parti sällskap av Moderaterna, som på sitt ekonomiska seminarium öppnade upp för en bred skattereform. Det nya skattesystemet ska vara enklare än det nuvarande, med färre undantag, och innebära sänkt skatt på arbete. Något av en favorit i repris från 1990-talet, när århundrades skattereform klubbades, efter en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet.
Dagen efter det moderata beskedet, i tisdags, meddelade Liberalerna att även de harambitionen att förhandla fram en ny skattemodell. I en debattartikel i Dagens Industri skriver partiledare Jan Björklund och den ekonomiskpolitiska talespersonen Mats Persson att en översyn av skattepolitiken till och med kommer att vara ett krav i regeringsförhandlingarna.
Det borde intevara omöjligt att få igenom. Dels för att samtliga riksdagspartier i flera år har sagt att de vill genomföra förändringar av det nuvarande skattesystemet, tyvärr utan att några egentliga försök har gjorts för att nå en blocköverskridande enighet om skattepolitiken. Dels för att L, liksomM, vill ha ett mer enhetligt skattesystem, där skatten på jobb och företagande sänks. Dessutom önskas exempelvis skattehöjningar på miljöutsläpp, en sänkning av reavinstskatten på bostäderoch en nedtrappning av ränteavdraget.
Moderaternas och Liberalernas inriktning – växla sänkta skatter på arbete, där höga skatter hämmar tillväxten, mot höjda skatter på sådant som inte påverkar viljan att jobba – är helt rätt. För ett litet exportberoende välfärdsland, som går emot en allt mer kunskapsintensiv arbetsmarknad, är det en ren överlevnadsfråga att alla som kan jobba gör det, och att de som lägger ner tid och resurser på att ta en universitetsexamen får valuta för pengarna.
Därför måste det löna sig bättre att gå från bidrag till arbete. Men det är lika viktigt att den som utbildar sig, och erbjuds att ta ett ökat ansvar på arbetsplatsen, inte avstår eftersom det inte är värt besväret.