Nyhetsflödet fylls av avslöjanden och teorier om president Trump och hans medarbetares märkliga förhållande till ryska agenter och affärsintressen. Det senaste är att Trumps stab av inhyrda advokater försöker hitta sätt att begränsa eller stoppa den stora polisutredningen om Rysslandshärvan.
Transportstyrelsen kan i den jämförelsen duga dåligt som råmaterial för agentromaner och polisfilmer. Det är inte heller säkert att den vållar lika svår politisk huvudvärk som när svenska företagsledningar ljög och grundlurade regeringar för att göra affärer i diktaturer.
Datasaab bluffade för att få exportera ett trafikledningssystem till Moskvas flygplats. Ett antal svenska regeringar fick i åratal arbeta med att reparera skadorna för Sveriges krigsmaterielförsörjning när man i USA kommit på att det svenska företaget brutit mot restriktionerna för att sälja militärt känslig elektronik till östdiktaturer. Det redde man till sist upp i tysthet. Men när ett statligt bolag satte ihop förfalskade utbildningsplaner och bluffade regeringen för att få göra affärer med Khadaffidiktaturens försvarsmakt blev det åratal av pressavslöjanden, KU-granskningar och politiska konflikter.
Även om man bevarar sinnet för proportioner finns dock en del rätt oroande saker – och riktigt stora frågetecken – i fallet med Transportstyrelsens exponering av hemligheter för tjeckisk och serbisk datorpersonal.
Affären gjordes 2015, efter att ha förberetts ett tag innan det. Säpo kopplades in. Brottsutredning inleddes i början av 2016. Säpo har tydligen redan då informerat inrikesministern Anders Ygeman (S). Transportstyrelsens generaldirektör ska vid samma tid ha berättat för näringsdepartementet, genom tjänstemän som myndigheten brukade ha kontakt med. Statsrådet Anna Johansson (S) försäkrar att ingen berättade för henne förrän i januari i år – alltså ett år senare.
Det låter dessvärre inte helt osannolikt. Anna Johansson är, om berättelsen är sannfärdig, inte den första minister som upptäckt att i en del pikanta frågor utövas regeringsmakten emellanåt på informella vägar, av oansvariga ämbetsmän som håller ansvarig minister ovetande. Konsten att regera handlar bland annat om att med förutseende, egen sakkunskap, kontakter och en lagom dos skräckinjagande disciplin hindra att ämbetsmannamakten är självsvåldig och utsätter de politiskt ansvariga för obehagliga överraskningar.
Hur regeringen kunde låta så lång tid gå och hålla riksdagen och allmänheten ovetande förblir en kritisk punkt. Skydd av hemligheter är inte skäl att hålla knäpptyst om allting.
Ett annat frågetecken är vad som gällde för myndigheterna då de skulle ordna datordrift och upphandlingar så att sekretessbelagd information inte blev åtkomlig för obehöriga. Kan man verkligen ha gjort en upphandling och valt IBM och datordrift utomlands utan att ha en genomtänkt ordning för vad man fick och inte fick göra? Hur det var med detta åren före 2015 är en väl så intressant fråga som vilket statsråd som fick veta vad 2016. En del politiskt ansvar kan då hamna på moderat håll, inte på socialdemokratiskt.