Jag vet att alla inte håller med mig, men jag var inte riktigt beredd på att få det kastat i ansiktet som jag fick i Årby för lite sedan.
Jag var där för jobbets räkning. Det var möte på mötesplats Årby, ett möte som samlade en lång rad engagerade och oroliga människor – polis, fältarbetare, personal från fritidsgården, föräldrar och så vi från massmedia då.
När mötet var avslutat var det tid för att ställa ett par frågor till bland andra fritidsgårdspersonalen, och eftersom tre unga män, som kommit och gått lite grand under mötet, och som nu satt bredvid personalen, så ställde jag frågan om de hade några reaktioner som de kunde tänka sig att dela med sig av.
Jag minns inte exakt hur frågan ställdes, men jag minns ordagrant att den första killen – den äldste av de tre? – gjorde sig till talesman för alla tre.
‒Jag har inget att säga dig… och det har inte de heller.
Nehej. Okej, naivt av mig kanske att ställa en fråga till en människa jag inte känner. Och jag får väl kanske ta den bildliga snytingen.
Men om det varit helt vanliga killar som var på mötet därför att de i likhet med alla andra delade en oro över vart utvecklingen är på väg då hade vi säkert kunna byta några ord.
Det som sedan följer är att den här killen fångar upp lite ny luft och nu formar orden:
‒Jag tycker att du ska gå härifrån nu.
Det om något är ett direkt övertramp och är ett yttrande jag tar enbart om det yttras av någon jag känner.
En komplett främmande person kan inte uttala en sådan mening om han inte är antingen väldigt ivrig på att sprida misstämning, eller också lider av något som psykologerna har en diagnos för.
Vad är det frågan om?
Jag möter en medmänniska som uppenbart är beredd att döma mig utifrån den yrkeskår jag representerar.
Och återigen då; om mitt ord ska vara fritt så måste ju den här killens ord också vara det. Även om jag tycker att det där sista tillägget - att jag skulle ge mig av – svider lite grand. Men det borde krasst sett stå mellan killen och hans karma.