Åldrandet har aldrig bekymrat mig. Alla blir vi äldre, och så är det med det. Det enda att göra är väl att go with the flow och låta saker ske, har jag tänkt. Jag har dessutom alltid sett yngre ut än jag är, så åldrandet har inte varit ett problem för mig på något vis.
Förrän nu.
Någonting har definitivt börjat hända med min kropp. Den tycks stadd i förfall, helt enkelt, och fort går det också.
Några exempel på saker som hänt:
Ett (!) av mina ögonbryn har blivit misstänkt buskigt och tuktbehov har uppstått.
Jag har fått syngrumlingar. Små mörka saker i ögonen, som syns tydligast när jag tittar mot ljusa ytor. Typ snö eller bildskärmar.
Rynkor och fåror har uppstått på flera olika ställen i ansiktet.
Jag har behövt köpa en sittkudde, eftersom jag får ont i häcken om jag sitter ner för länge på exempelvis en stol.
Höften protesterar av och till, särskilt om jag har varit orörlig en tid.
Jag gör gubbljud när jag kliver ur bilen.
Jag tycker plötsligt att det är påfrestande att knyta skorna stående.
Några av mina skäggstrån har blivit mycket ljusa, för att inte säga vita.
Personalen på Systembolaget har helt slutat be om legitimation (ja, jag har faktiskt fått visa fram tills nu).
Jag har börjat uppskatta att gå i livsmedelsaffärer.
Nästa år fyller jag 40. Är det det här man kallar för 40-årskris? Att jag ens har kommit på tanken att skriva en liten krönika om mitt eget åldrande måste väl ändå betyda att det här är någonting som upptar mina tankar, kanske rent av stör mig?
Och finns det något hopp? Eller befinner jag mig i ett sluttande plan som bara kommer bli brantare?
Skicka gärna ett mail med lite pepp! Jag tror att jag behöver det.