Den vänsterhänta 23-åringen slog igenom i Guif, värvades till Västerås Irsta i högsta serien och hann även samla på sig gott om U-landslagsmeriter.
Sedan sa axeln ifrån – å det bestämdaste.
‒Jag fick länge väldigt diffusa besked från läkarna. Men det verkar ha handlat om en ren förslitningsskada, berättar hon.
Så livet tog raskt en tvärvändning. Hejdå Elitserien/SHE – hej pilotutbildning.
‒Det var inget yrke jag drömde om som barn men det har växt fram mer och mer. Utbildningen har sin bas på Västerås flygplats och man kunde antingen göra allt i Sverige eller så kunde man vara ett år i San Diego.
Hanna valde Kalifornien och USA dit hon flyttade i oktober 2016.
‒Det var så klart härligt att få flyga över havet och så. Men utbildningen var intensiv och tuff. Jag hade knappt varit inne i en cockpit innan och fick lära mig väldigt mycket på kort tid.
Finns det många kvinnliga piloter?
‒Nej, inte alls. Varför vet jag inte och jag vågar inte försöka göra en analys av det, jag antar att det bara har varit så att fler män har sökt sig till det förut. Men det var inget som påverkade mitt beslut, jag ville bara bli pilot helt enkelt och det är några tjejer till som går på samma utbildning.
Hanna flyttade hem, vilket numera innebär Örebro där pojkvännen finns, i september och studierna pågår ett tag till. Preliminärt till april, lite beroende på hur flygvänligt vädret är månaderna som kommer.
Är det lätt att få jobb som pilot?
‒Det har inte varit det men branschen ser lite ljusare ut nu. Allra helst skulle jag vilja få jobb på Arlanda, kanske för SAS eller Norwegian, så att man kan vara kvar på hemmaplan. Men först och främst vill jag ju hitta ett jobb och det kan lika gärna bli utomlands.
Arbetet går i första hand. Men just nu hinner Hanna Barrögård även med att spela handboll igen. Efter vila under året i USA, då hon i stället hann köra mycket rehab för att stärka sin onda axel, spelar hon nu för Örebro i division 2.
‒Ett härligt gäng spelare och klubben har visat stor förståelse för att jag inte kan vara med på alla pass när de krockar med min utbildning. Axeln fungerar så pass att jag inte längre har ont i vardagen, däremot gör det fortfarande ont när jag spelar.
Är det värt smärtan att få spela igen?
‒Jaa då!
Tror du att du hade pluggat till pilot om du inte blivit skadad?
‒Svårt att veta ... men då hade jag nog varit kvar i handbollsbubblan ännu.
Division 2 måste vara som natt och dag jämfört med högsta serien?
‒Ja, det är klart att det är stor skillnad. På den här nivån finns det exempelvis många unga och orutinerade tjejer. Men jag trivs bra, får spela igen och har roligt.
Hanna tillägger:
‒Men hur det blir med handbollen i framtiden får vi se. Jag vet som sagt inte var jag hamnar om jag hittar ett pilotjobb.