Det håller inte så länge att skicka räkningen till samarbetande grannländer, för att kunna dela ut pengar till sina egna väljare.
Grannländerna kommer inte att finna sig i det. Italien kan få ta konsekvenserna betydligt fortare än Grekland. För Italien är mycket större, den tredje största ekonomin i eurozonen, och har den näst tyngsta offentliga skuldbörden, omkring 130 procent av landets årliga produktion.
Majoritetsregeringen som bildas av två utpräglade missnöjespartier, med olika slags anknytning till europeisk ytterhöger, har vunnit val på att lova ökade kontantförmåner och sänkta statsinkomster. De har påstått att de ska låna mer, så mycket att de struntar i de regler som ska hindra euroländerna att snylta på varandra.
Italien som vanstyrdes svårt under Berlusconiåren mötte finanskrisen för tio år sedan med bristande konkurrenskraft, ineffektiv offentlig sektor och skakigt bankväsende. Landet har haft mycket svårare än andra EU-länder att komma igen. En del reformer och en del förbättring av företagsklimatet har det ändå blivit. Men makt har nu vunnits med löften om upprivna reformer och ökade underskott.
I regeringsprogrammet finns grundinkomst från staten på 8000 kronor i månaden, mer grundpension och återinförd möjlighet för många att ta ut pension tidigt – ett delvis upphävande av en av få större reformer som gjorts i Italien. En till 2019 planerad momshöjning ska ställas in. Såväl statlig inkomstskatt och bolagsskatt ska sänkas. Totalbelastningen på budgeten har av utomstående uppskattats till omkring 1000 miljarder kronor. I Sverige skulle det motsvara 160 miljarder i årlig ökning av statsskulden.
Men Italien är långt mer skuldsatt. För pensionsfonder och andra skulle det bli mycket riskabelt att äga eller köpa italienska statsobligationer. Dessutom är europeiska centralbanken (ECB) redan ägare till 3400 miljarder kronor av sådana italienska värdepapper, som italiensk underskottspolitik kan göra mindre värda.
Italienska missnöjespolitiker påstår sig vilja ha en politik som i praktiken skulle betyda snyltande på andra länders kreditvärdighet. Det skulle vältra över en stor del av kostnaderna för löftespolitiken på dem som bor i andra euroländer. Populisterna försöker dölja detta genom att på hemmaplan agitera mot ”Bryssel” och dess ”byråkrater”.
Att fortsätta att stimulera ekonomin genom att Europeiska Centralbanken köper italienska obligationer kommer med sådan italiensk regeringspolitik att framstå som både politiskt och ekonomiskt omöjligt i ett antal andra länder, långt fler än Tyskland och Frankrike.
Kanske tvingas de italienska populistpartierna att efter ett tag erkänna för sina väljare att de lurades, ta fram finansiering och låta bli ohållbar underskottspolitik. Men i både politik och nyhetsförmedling har det ofta tagits för lätt på risken att Italien under en sådan regering i stället bidrar till att driva fram finansiella kriser i flera länder – och därtill blir storsabotör av EU-samarbetet på en rad områden.
Det går inte att bortse från att det ena regeringspartiet, La Lega, är ytterhöger som, i likhet med österrikiska FPÖ, har samarbetsavtal med Putins maktparti i Ryssland. Det andra regeringspartiet, ”Femstjärnorna”, har i EU anslutit sig till den del av ytterhögern där UKIP i Storbritannien, SD i Sverige och den tyska extremhögern AfD håller till. Sådana partier, som går in för att riva sönder samarbetsformer i Europa, är inte bara ekonomiskt lättsinniga.
De är inte demokratiskt pålitliga.