Inte minst borde man se upp med frågorna om lönesättning för nya på arbetsmarknaden samt anställningsskydd och annan arbetsrätt.
Både fyrpartiregeringen från 2006 och Ingvar Carlssons regering från 1994 – den med Göran Persson som finansminister – åstadkom mycket. Det berodde på att de förstod att byta infallsvinkel – och lägga tonvikten på huvudfrågor där handling var nödvändig. Dessutom visade de en hyfsad förmåga att välja sina strider.
Det finns fler ämnen än arbetsrätt och ingångslöner där det behövs nya infallsvinklar. Militära och andra förstärkningar av samhällsskyddet med anledning av den ryska regimens uppträdande kommer för Sverige att kosta ett stort antal miljarder under åtskilliga år framåt. Det kommer att behövas skatter för att betala detta, och att ducka för detta faktum är inte välbetänkt. På motsvarande sätt är det med kommunernas kostnader för äldrevård samt i viss mån även för större elevkullar. Tar man inte i den frågan på andra sätt kan följden bli att inkomstskatten drivs i höjden på kommunal nivå, till onödig skada för arbete och företagande – det som välfärden vilar på.
De bland de borgerliga som knappt vill – eller törs – diskutera några höjda skattesatser allskan lamslå allianspolitikens förmåga till skattereform. Socialdemokraterna behöver inse att de håller på att undergräva möjligheten att på sikt finansiera välfärden så länge de inte klarar av att flytta om skatteuttaget – så att mer skatt på hus och miljö ger bättre villkor för arbete och företagande.
Den pinsamt populistanpassade socialdemokratiska kampanjannonsen, där trygghet symboliseras av passkontrollanter vid Öresund, är ett prov på hur en ensidig och missriktad fixering vid flyktinginvandring fått verkliga trygghetsfrågor att hamna i bakgrunden. Brottsligheten som lever av narkotikalangning har inte utvecklats till ett trygghetshot i en del städer därför att familjeåterförening underlättats. Däremot har langare på många håll länge tillåtits langa ostört. Samhällsdebatten, politiken och polisen har tagit för lätt på hur alkohol och narkotika är drivkrafter bakom otrygghet och brottslighet.
Men arbetsmarknadsfrågorna är de som allra mest kan blockera lösningar över ett bredare fält. Löneutvecklingen för dem som behöver skolas in i arbete men har svaga förkunskaper är en verkligt viktig fråga. Trösklarna behöver bli lägre för dem, om de inte ska bli kvar på utsidan. Men det behöver inte påverka lönebildningen för dem som är yrkeserfarna och etablerade. Det är inte lönen under inskolningen utan lönen under arbetslivet som helhet som avgör inkomstspridning och påverkar välfärdsklyftor.
Att göra mer hårdhänta ingrepp i Lagen om anställningsskydd är däremot en klar felprioritering på den borgerliga sidan. Betydelsen för arbetslösheten är på sin höjd begränsad. Men skadeverkningarna i samarbetsklimat och lönebildning kan lätt bli omfattande och bland annat fräta på grunden för Industriavtalet som är en av hörnstenarna under Sveriges framgångsrika ekonomiska politik.
Under några år har kompromissovilliga fraktioner på både arbetsgivarsidan och en del fackligt håll tillåtits driva politiken mot större konflikter och hårdare ord. Det borde vara tvärtom. De politiska partierna bör försöka få bort dessa frågor ur den parlamentariska stridslinjen – samtidigt som både politik och arbetsmarknadsparter från var sitt håll sänker trösklarna in i arbetslivet.