Den hårdaste kritiken kom från Moderaterna men levererades nu inte, som så ofta, enbart från ett gäng twittrande politiker på lägre nivåer. Partiledaren Ulf Kristersson tog själv till orda.
Från sin Facebooksida gav han ett ultimativt bud i en tilltänkt borgerlig regeringsförhandling:
”... av samma skäl som jag och Moderaterna naturligtvis aldrig skulle bilda eller ingå i en regering som inte klarar av uppgiften att föra en vettig ekonomisk politik, så kommer vi naturligtvis inte heller bilda en regering som inte kan föra en ansvarsfull migrations- och integrationspolitik. Det är inget hot, det är tvärtom ett löfte.”
Orsakerna till kraften i reaktionen måste sökas bortom själva sakfrågan. För trots den mycket säregna lagkonstruktionen och den hårda kritiken från Lagrådet är den nya möjligheten för ensamkommande ungdomar att få nytt uppehållstillstånd inte alls så exceptionell som kritikerna framställer det.
Det måste vara skillnad mellan ja och nej, heter det. Men att ett nej på en asylansökan kan omvandlas till ett ja på någon annan grund har funnits i svensk lagstiftninglänge. En ordning som även Moderaterna stöder är så kallat spårbyte. Det innebär att den som fått nej till asyl kan få arbetstillstånd. Även den som fått asylavslag men har eller väntar barn med en partner i en nyetablerad relation kan få stanna i Sverige.
Enligt den utlänningslag som nu är satt på paus med den tillfälliga lagen, kan även personer som saknar skyddsbehov få uppehållstillstånd med stöd av paragrafen om synnerligen ömmande omständigheter. ”Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas”, heter det.
Nu handlar det om ungdomar som har hunnit rota sig i Sverige, på grund av en utdragen handläggning gått miste om en säkerhetsventil för uppehållstillstånd och i många fall utsatts för en ifrågasatt ålderbedömning. Utvisningar till det krigshärjade Afghanistan, där de flesta av dem är medborgare, klarar i bästa fall med nöd en rättslig prövning av ett säkert mottagande.
Den moderata lyhördheten för lagrådskritikär för övrigt selektiv. Exempelvis röstade partiet för kravet på id-kontroller trots att Lagrådet sa nej.
Men oavsett vad man anser om allt detta: Centerns beslut rör en avgränsad grupp människor som anlände till Sverige senast 24 november 2015. Ställningstagandet är inte framåtsyftande och låser inte partiet vid någon ståndpunkt som försvårar gemensam borgerlig flyktingpolitik i framtiden.
Den moderata reaktionen har andra bottnar och mål. Syftet är dels att ge Centerpartiet en snyting för dess flyktingliberalism i största allmänhet, dels att framställa det som att den inomborgerliga skiljelinjen i flyktingpolitiken går mellan Centern och de tre övriga partierna.
Allt för att dölja att det är Moderaterna som sakpolitiskt har splittrat de borgerliga genom attflytta sig mycket långt från Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna, och helt överge den invandringspolitik som Alliansen gick till val på 2014.
Som enda borgerliga parti stödde Moderaterna den tillfälliga asyllagen. Ja, M ville gå ännu längre och tillämpa direktavvisning av samtliga asylsökande vid gränsen – i praktiken till Danmark och Tyskland. Som enda borgerliga parti vill Moderaterna göra den tillfälliga lagen permanent samt införa ytterligare skärpningar. Som enda borgerliga parti vill Moderaterna avskaffa rätten till vård för papperslösa, vilket innebär att dra ett streck över överenskommelsenmellan alliansregeringen och Miljöpartiet.
Moderaterna uttrycker till och med förståelse för Socialdemokraternas krav att stoppa arbetsinvandring i lågkvalificerade yrken.
Ulf Kristersson säger därutöver, trots att han söker stöd för en borgerlig regering, att det är Socialdemokraterna och Moderaterna som bör utgöra ”centralaxeln” i framtidens invandringspolitik.
Det moderata angreppet på Centern kan därför ses ett uttryck för en borgerlig splittring som har pågått under flera år. Ulf Kristerssons ultimatum är även en följd av att Moderaterna har kunnat spela sitt solospel utan att möta mycket kritik från de tre övriga partierna. Den som tillåts ta för sig utan att få smäll på fingrarna roffar åt sig ännu mer.