"I Södermanland kallade man till möte på Stadshotellet i Eskilstuna den 25 mars 1917. Södermanlands Idrottsförbund hade i januari det året mottagit en skrivelse från SvFF angående utsikterna att bilda ett distriktsförbund för fotboll. Totalt kom 13 föreningar till mötet: IFK Eskilstuna, IF Verdandi, IK City, GUIF, IFK Strängnäs, Tunafors SK, Katrineholms AIK, IFK Nyköping, Södertälje IF, Södertälje SK, Templarnes IK, VoIF Diana samt IF Sport".
Det var så allt började ... och nu har Glenning sammanställt den fantastiska hundraårsresan som gjorts inom ramen för förbundets verksamhet.
‒2012 såg jag att Fotbollförbundet skulle fylla 100 om fem år och jag har alltid gillat fotboll så jag gick upp till förbundet och sa att jag ville göra det här, berättar Clas.
På den vägen är det. Projektet har tagit fem år.
‒Inte åtta timmar per dag kanske men i princip har jag jobbat med det varje dag sedan dess på ett eller annat sätt. Det tog tid ...
Han har gjort allt från faktainsamling till att kolla rättigheter för bilder, valt ut vad som ska vara med och "korrat".
‒Jag vet inte hur många gånger jag läst igenom manuset. Till slut måste man släppa det men det blir som ett skötebarn.
Glenning tar med läsarna på en historisk tillbakablick, både på och utanför planerna. Där står det att läsa om att det runt om i landet plöjdes upp fotbollsplaner, så även i Strängnäs, för att odla potatis som var en bristvara i Sverige under första världskriget. Men även om befolkningsutvecklingen, när tv:n kom och mobiltelefonernas inträde.
Vi får ta del av förbundets förvandling från småskalighet till storindustri, läsa om Kennet Andersson, Olivia Schough, Gunilla Axén och ungdomsfotbollen samt IFK Eskilstunas SM-guld 1921 och samma förenings publikfester många år senare. Men också läderkulans utveckling, Nyköpings BIS, Södertäljes lag och en diger statistikdel – för att nämna en bråkdel.
‒Jag ville skriva om samhället och fotbollen under 100 år och hur det påverkat varandra, säger Clas Glenning.
[fakta nr="2"]
Var det något som var extra besvärligt?
‒Det är ett stort material med klubbar, företrädare, tränare och spelare. Så vad ska man ha med i boken? Det är alltid så att någon säger "varför är inte det med". Men alla klubbar på både herr- och damseniorsidan finns med på något sätt, säger Clas och fortsätter:
‒Det har varit lite si och så med intresset från förbundshåll och klubbar. Den dagliga verksamheten är det centrala för dem.
Kanslichefen Christian Welander, på förbundet, är ett undantag.
‒Han har varit riktigt bra och gett mig förtroendet från början, det uppskattar jag.
Vilket är ditt bästa minne från den sörmländska fotbollen?
‒När IFK Eskilstuna kvalade mot Kalmar 1981. Jag var där med farsan och det kom 8 700 åskådare. Det var så mycket folk att det inte gick att komma fram, det var en häftig upplevelse. Då sa en äldre herre att han varit där när det varit över 22 000 mot Gais 1963 och jag undrade var de skulle ha fått plats.
Vilken är det tristaste du varit med om i sörmländsk fotboll?
‒När jag var liten och spelade hade vi en viss typ av gallring, det är något jag tänkt på en del i efterhand när jag blivit vuxen. Vi skulle ha en målvakt i stället för två och jag förstod inte varför. Jag ville vara målvakt, säger Clas som i stället tvingades spela ute.
Efter ett tag valde han att sluta.
Clas var under ungdomsåren målvakt i både fotboll (Hällbybrunn) och handboll (Guif).
Hur tror du framtiden ser ut för fotbollen och förbundet?
‒En stor utmaning är att behålla folk, att få dem att fortsätta spela. I 15–16-årsåldern är det många som slutar och hittar på något annat. Det har ingen större betydelse om de spelar fotboll, handboll eller bandy bara de håller med någon sport.
Första upplagan av boken är på 1 000 exemplar.
Vad blir nästa projekt?
‒Jag har inte så mycket på agendan just nu. När jag smält det här får vi se, säger Clas Glenning.
Att han brinner för historia, sitt skrivande och sporten går inte att missa.
‒Fotboll är en idrott som förbrödrar och försystrar. Det är en gemensamhetsgrej.