Årligen rapporteras mer än 48 000 viltolyckor på svenska vägar. Ingen vet hur stort mörkertalet är, men forskningens uppskattning ligger på minst 50 procent.
Det tyder på att polisen aldrig får kännedom om upp emot 25 000 olyckor – trots att det är straffbart att smita undan ansvaret för dem. Enligt jaktförordningen ska alla olyckor med rådjur, hjort, älg, vildsvin, varg, lo, björn, järv, utter, örn och mufflonfår anmälas.
Bland alla mörkade viltolyckor finns ytterligare en dold siffra. Bakom den står de förare som försöker polisanmäla men fastnar i en telefonkö. Och ger upp.
Flera eftersöksjägare menar att detta är ett problem.
– Vi hittar döda djur på platser som är olycksmarkerade men som vi inte larmats ut till. Folk ruttnar på att vänta i telefonen utan att få svar. Jag vill inte skylla på polisen men någonstans i organisationen fallerar det, tycker Leif Fredriksson.
En jägarkollega till honom skriver på Facebook:
"Två personer skulle anmäla rådjuret som låg i diket och levde. Den ena ringde först 114 14 och satt i kö där i en halvtimme, och sedan i kö till 112 i 25 minuter innan han gav upp. Den andra ringde 114 14 och satt i kö en timme innan han slutligen kom fram. Innan jag hann dit hade djuret rest sig och gått iväg".
Inlägget belyser ytterligare ett aber. Många vet inte att de enligt lag ska söka polisen via nödnumret 112 – som ofta är hårt belastat. I stället ringer de 114 14 för mindre akuta situationer, vilket verkar logiskt när ingen person kommit till skada. Också där kan väntetiden vara lång, särskilt dagtid.
När tidningen ringer 114 14 ger polisens telefonoperatörer ett tvetydigt besked om vilket nummer som är det rätta. Först: 114 14. Sedan: 112 – om viltolyckan är allvarlig.
– Det gäller att låta magkänslan styra, menar en av operatörerna.