Dit hör att de omges av en del män med mycket pengar som går regimen till handa, som gynnas av regimen men också är beroende av den nyckfulla politiska makten.
I båda länderna har sådana oligarker och liknande använts för att knäcka oppositionspressen och göra resterna av den regimtrogna eller menlösa. För en tid sedan förvärvades Turkiets ledande dagstidning Hürriyet och flera andra av de ännu överlevande medierna av den regimnära Demirörenkoncernen, som tidigare lagt under sig och likriktat en annan viktig tidning Milliyet.
I Ungern har det härskande partiet Fidesz numera kontroll över hela den regionala pressen, genom närstående och tjänstvilliga affärsmän. En av de affärerna gjordes sedan anpassliga ägare stängt landets största tidning, den mot Fidesz oppositionella Népszabadság. Först sätts nyhetsförmedlingen under juridiskt och finansiellt tryck, så att ägarna misströstar. Sedan tar regimens handgångna oligarker om medierna.
Auktoritära ledare som Erdogan och Orbán är inte bara djupt antiliberala. Det är själva demokratin och rättstaten de angriper, och som de går in för att begränsa så att endast deras egna partier ska ha någon realistisk möjlighet att vinna de val som fortfarande hålls.
I Ungern har de härskande inte gått fram med häktningar och massutrensningar av statsanställda. Men tryckfrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet motverkas, oppositionens möjligheter att bilda opinion är reducerade.
När Fidesz vann stort i ett val 2010, efter en ekonomisk och politisk kris, såg de till att snabbt ändra valsystemet för att gynna sig själva. Antalet mandat i enmansvalkretsar ökades och fördelarna för större partier blev större. Följden är att Fidesz sedan valet 2014, med 44 procent av rösterna haft 67 procent av mandaten och en två tredjedels majoritet som ger närmast obegränsad makt.
Ungern har blivit ett enpartivälde, präglat av korruption, hårt politiserad statsförvaltning och urholkning av friheter och rättsstat. Detta upprätthålls med ständigt kampanjande, med nationalistiska övertoner, hat mot främlingar samt propaganda mot EU – och därtill en frän ton av antisemitism.
En valrörelse där korruption, maktmissbruk och regimmetoder skulle bli diskussionsämnen motverkas både genom denna kampanjmentalitet och genom att de fria medierna blivit snöpta. De styrande hoppas att den ideologiskt mycket splittrade oppositionens väljare inte ska hjälpas åt att i enmansvalkretsarna rösta fram dem som har störst chans att slå ut Fideszkandidaterna, något som för en tid sedan ledde till att en oppositionskandidat vann en ganska viktig borgmästarpost.
Det är troligt att Orbán behåller greppet om Ungern, och att hans metoder för ett auktoritärt styre räcker för att ännu några år sätta spärr för återkomsten av en socialdemokratisk och liberal opposition som kan tävla om makten och återdemokratisera landet.
Länder som ingår i EU och upphör att vara demokratiska är ett hot mot hela gemenskapens möjligheter att fungera. De konservativa och kristdemokratiska partier – däribland M och KD – som godtagit att ha Orbán kvar i sin krets måste sätta en gräns.
En skärpt linje behövs även i EU:s budgetfrågor: Att länder som Ungern ska fortsätta att kvittera ut betydande subventioner till jordbruk och näringsliv, och dessutom förvalta dem i en korrupt ordning, ska inte godtas.