Dels för att det är lättare att räkna hem reformer, skatteförändringar eller införda bidrag, än att ropaut att man förhindrat eller bromsat steg i fel riktning. Dels för att nylanseringar ger en känsla av att utvecklingen går framåt, medan vakthundsrollen snarare bekräftar att befintliga rättigheter är hotade och att utvecklingen går bakåt.
Men det gör inte det senare mindre viktigt. Tvärtom är det när rättigheter hotas det verkligen gäller att ta striden och hålla gränsen. Om så bara för att försämringen ska bli aningen mindre.
Ta aborträtten – en kamp som de flesta av oss trodde avgjordes på 1970-talet. Då nästlar sig plötsligt den amerikanska anti-abort-rörelsen in i Sverige och driver på för "samvetsfrihet" i vården, något somfinns i många länder och ofta försvårar för dem som vill göra abort. Visserligen maskerat till att handla om religionsfrihet för barnmorskor – men ändå.
Samma sak gäller kvinnors övriga rättigheter. Från att målet med självklarhet var att människor ska behandlas lika oavsett kön – vilket förutsätter att kvinnor kan röra sig i samma forum som män – diskuteras allt oftare särlösningar. Som tjejtider i samhallar och på fritidsgårdar.
Dessutom bemöts nyanlända ofta med olika förväntningar från det offentliga Sverige, beroende på om hen är kvinna eller man. Detta samtidigt som övriga samhället, med utbyggd förskoleverksamhet och särbeskattning, sedan flera decennierhar siktet inställt på att kvinnor och män ska förvärvsarbeta på lika villkor. Helst i samma sektorer.
Och så omvärlden, där den politiska stämningen i Västeuropa och USA inte varit lika skrämmande sedan 1930- och 1940-talet. Omedvetet har många utgått ifrån att den liberala demokratin är införd en gång för alla, och därför blivit tagna på sängen när den nationalistiska brunhögern verkar vinna mark på allvar, i och med Donald Trumps intåg i Vita huset, utvecklingen i flera öststater och årets stundande val i Frankrike och Nederländerna.
Förutom hoten det innebär mot demokratiska och liberala värden, som yttrandefrihet och oberoende domstolar, hårdnar tonen mot migranter i allmänhet och muslimer i synnerhet. Därför borde det vara självklart att inget av de övriga riksdagspartierna, särskilt inte de som klassar sig som liberala, tänker samarbeta med Sverigedemokraterna.
Som Christer Nylander, gruppledare för Liberalerna i riksdagen, skrev på Facebook i går: ”Anledningen till att liberalismen är SD:s huvudfiender är djupt ideologisk. SD är ett socialkonservativt parti med nationen som grund. Liberalismen är en individualistisk ideologi med individen som grund. Liberaler prioriterar individens frihet. (…) Det är därför liberalers huvuduppgift är att långsiktigt och strategiskt motarbeta Sverigedemokraterna.”
Det är ett rakt och tydligt besked. Särskilt i en tid när det kommer förslag om utökad makt till enskilda poliser och om att vissa människor inte ska få demonstrera.
Samtidigt kan många ämnen, som barnfattigdom och bostadsbrist, knappt diskuteras utan att bli en debatt om invandring, och här har pendeln svängt snabbare än någon kan säga integrationspolitik. Från att en hyggligt generös inställning gällde till och med hösten 2015, betyder Stefan Löfvens (S) favoritbegrepp ”ordning och reda” numera att barn och föräldrar, som splittrats under flykten, inte får återförenas i Sverige.
Det är för många steg i fel riktning. Den är dags för den liberala vakthunden att komma ut ur hundkojan och skälla högre än någonsin.