Om jag vore HR-ansvarig i en svensk myndighet eller ett samhällsviktigt företag skulle jag klippa ut den granskning av 84 medlemmar i den svenska nazistorganisationen Nordiska motståndsrörelsen, som Aftonbladet och Svenska Dagbladet publicerade häromdagen, och spara klippet i en diskret skrivbordslåda ungefär så länge som det tar för en tidningssida att gulna.
I mitt tycke vore det en demokratiskt god gärning.
Personerna på listan presenteras utförligt med namn, bild, brottsligt förflutet och kopplingar till den nazistiska kamporganisationen. De uppfyller alla kriterier som finns för en säkerhetsrisk och ska naturligtvis inte jobba med samhällsviktiga uppgifter.
Så långt tror jag de flesta är mer eller mindre överens.
Men är det samma sak som att de här 84 personerna hotar vår demokrati?
Till skillnad från många rubriksättare och merparten av Sveriges twittrare så tror jag faktiskt inte att de gör det. Vårt gemensamma samhällsbygge är inte så svagt att det hotas av 84 personer som tror att de ensamma kan ta makten i landet i ett väpnat uppror.
Av de 84 namnen på listan är det bara tolv som ens gjort lumpen och det var ungefär ett decennium sedan någon av dem kom i kontakt med en grön uniform.
Den ende av dem som sökt sig till försvarsmakten efter det sållades ut under antagningsprocessen, eftersom hans åsikter var kända.
Så vad ska man då göra som anständig demokrat? Mina två cent i den debatten lyder som följer:
Ta avstånd från nazismen så som de flesta av oss gör varje dag, argumentera emot antidemokraterna när de får ordet och fortsätt att försvara det fria öppna samhället.
Men kalla inte nazisterna för ett hot mot demokratin i vårt land. Det är precis det de vill vara. Men de är inte det.