Ekonomiska kriser som hanteras illa kan få långvariga återverkningar, gynna politiska extremister och demagoger samt riva sönder delar av samarbetet mellan demokratier. Både i Europa och USA går det nästan dagligen att se sådana följder av den allvarliga ekonomiska krisen 2008-10.
Förtryckarstater med stora maktresurser kan ställa till ofantligt mycket mer skada än terrorligor eller de ensamma störda personer som blir påverkade av nätpropaganda om våldsbrott och attentat.
Att inte ledas vilse, att inte börja se mindre hot som farligare än de större, är viktigt när vårt eget land eller våra bundsförvanter bland demokratierna råkar ut för attentat. Man bör inte göra det dessvärre ganska vanliga misstaget att felbedöma hotbilder utifrån tillfällig nyhetsdramatik som inträffar på ställen där tv har lätt att filma. Det behöver det påminnas om, inte bara efter sådana brott som lastbilsmorden i Stockholm i april 2017.
Även när en auktoritär stat hänsynslöst arrangerar något blodsdåd utomlands är det klokt både att reagera på detta och att inte låta bedömningen av hotbilderna snedvridas.
Även om det i Europa varit ett antal uppseendeväckande attentat som inspirerats, eller mindre ofta organiserats, av terrorligor från Mellanöstern är den enskilda människans risk att drabbas av ett sådant blodsdåd mikroskopiskt liten.
På liknande sätt är risken att komma i vägen för en mordexpedition där stridsgaser används mikroskopiskt liten, fast det skett två sådana attentat, med nordkoreanska respektive ryska fingeravtryck.
Att en rad regeringar reagerar med viss skärpa mot Ryssland, och att demokratierna ihärdigt bedriver förebyggande underrättelse- och polisarbete mot terrorligor är starkt motiverat. Men ingendera betyder att detta slags dåd är de farligaste eller mest sannolika riskerna för sådant som på allvar var skada fria länder.
Det är väldigt mycket farligare för friheten och demokratin att Ryssland understödjer och öppet eller fördolt samarbetar med en rad av den yttre högerns partier i Västeuropa, och att ryska ekonomiska intressen och säkerhetstjänster i så hög grad kunnat operera i och korrumpera västliga finanskretsar.
De riktigt farliga fienderna till Sverige och liknande länder ser gärna att nyhetsförmedling och partipolitik blir maniskt upptagna med frågor om terrorister. Tappar vi fokus på det sättet suddas intresset ut för den militära hotbilden öster om Östersjön, liksom för betydelsen av demokratiernas självförsvar mot illvillig propaganda och nyhetsmanipulation.
Ettårsdagen av attentatet på Drottninggatan uppmärksammades i lördags med gudstjänster och andra arrangemang, och det skedde med värdighet och åtskilliga kloka ord av ärkebiskop Antje Jackelén och andra. Där bidrogs inte till snedvridna eller missriktade hotbilder, och inte heller till överdrifter om hur Sverige påverkats av händelsen för ett år sedan.
De som däremot trampade rejält snett var Sveriges Television, i en ”analys” av Mats Knutsson som i Rapport påstod att ”terrordådet på Drottninggatan, och en serie liknande attacker utomlands, har i grunden förändrat politiken och samhället”.
Verkligheten är att det svenska samhället inte låtit sina viktiga funktioner rubbas, och att riksdag och regering fortsatt med de försiktighetsåtgärder mot terrorism som sedan tidigare förberetts och genomförts. Rättsväsendets kvarnar mal som de ska. Även om en del i samhällsdebattens och politikens utmarker tappat koncepterna har bara delar av nyhetsförmedlingen, i till exempel Sveriges Television, dragits med i detta.