Det finns ett före och ett efter #metoo, säger de som vet. När vidden av sexuella övergrepp, övertramp och förtryck blev synlig för alla var det som att vi inte kunde prata om något annat. Vittnesmål efter vittnesmål skrevs, publicerades, lästes och ledde till fler vittnesmål.
Jag tänker inte ge mig in i etiska diskussioner eller skadliga publiceringar.
Jag vill vara lösningsfokuserad.
För mig handlar inte #metoo bara om sexuella övergrepp. Det jag hellre fokuserar på är det sociala samspelet och hur vi uppfostrar varandra. Jag tror att det har stor betydelse för hur vi människor mår och hur illa vi far.
För vad händer med en person som ingen vågar säga ifrån till? Hur överjävligt personen än beter sig? Om alla bara backar undan eller skrattar med? Och tackar sin lyckliga stjärna över att det för stunden inte är just en själv som blir utsatt?
Jag tror att vi gemensamt skapar socialt uppblåsta monster. Som liksom slukar allt i sin väg och som inte själva förstår hur illa de beter sig eftersom ingen någonsin vågat sätta ner foten och säga ifrån.
Problemet med gränssättning är så mycket större än att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Problemet tänker jag blir synligt på alla områden där det finns människor med mer makt och inflytande än andra människor.
Vill vi ha ett samhälle som premierar de som bufflar sig fram med vassa armbågar och klättrar på andra? Ett samhälle där den som pratar högst och syns mest premieras?
Jag är helt övertygad om att det är få som mår bra i ett klimat där människor trycks ner. Och jag hoppas att vi kommer gå starkare och gå vidare ur efterdyningarna av #metoo med ett gemensamt löfte: Att säga ifrån när någon beter sig som en skitstövel.