På tisdagen hade 23 länder,varav 16 i EU, däribland Sverige, meddelat utvisning av sammanlagt 137 ryska diplomater. Eller ”diplomater” bör man säga. Flera länder har meddelat, mer eller mindre i klartext, att det handlar om ryska underrättelseofficerare som arbetar under diplomatisk täckmantel.
Bland dessa länder finns EU:s fyra största vid sidan av Storbritannien – Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Med ytterligare ett par stater, som sannolikt ansluter sig senare, betyder det att två tredjedelar av EU deltar i markeringen. Bland de övriga som utvisar rysk ambassadpersonal finns USA, Kanada och Australien.
Uppslutningen är en viktig signal. Den visar att den kollektiva solidariteten mellan västländer är stark. Ryssland har inte lyckats försvaga den på något avgörande sätt. Till och med Ungern, som upprätthåller nära relationer med Moskva, har ställt sig bakom svarsaktionen.
USA, där president Donald Trump gör allt för att inte säga ett ont ord om den ryska regimen, genomför den största utvisningen av rysk beskickningspersonal under det moderna Rysslands historia. Man får gå tillbaka till Reagan-tiden för att hitta något motsvarande. Den säkerhetspolitiska apparaten i Washington trumfar än så länge Donald Trumps egna föreställningar om hur relationerna med Ryssland ska se ut.
Med det sagt bör utvisningarna tas för vad de är – en stark men i huvudsak symbolisk åtgärd som följer den vanliga regelboken. Den tillhör sådant som Ryssland kunnat räkna med, förbereda sig för och svara proportionellt på.
Därför måste väst följa upp utvisningarna med något mer. För att regimen i Moskva ska respektera några gränser i sitt uppträdande, måste gränserna upprätthållas med åtgärder som orsakar verklig skada. En given sådan är visumstopp och frysning av tillgångar i väst för utvalda politiker och regimnära affärsmän. Dessa sanktioner är träffsäkra, hårda och ger inte Moskva några raka svarsmöjligheter. Politiker i väst köper inte fastigheter i Ryssland och räknar inte med att det ryska rättssystemet ska skydda deras pengar. De reser inte till Ryssland på semester och låter inte sina barn och barnbarn studera på ryska universitet.
Samtidigt är det viktigt att väst och Sverige upprätthåller kontakter med det Ryssland som finns utanför staten, som frivilligorganisationer, oberoende medier, utbildningsinstitutioner och det fria näringslivet. Förutom att stärka det ryska civilsamhället handlar det om att bygga relationer och motverka regimpropagandans nidbilder av väst.
Sveriges Radio bör återstarta sin ryskspråkiga redaktion som stängdes för två år sedan. Oberoende nyhetsförmedling på ryska måste ses som en del av Sveriges mjuka makt gentemot den stora grannen i öst. Ett litet fönster till friheten som människor i Ryssland kan titta in genom.