Man får gå tillbaka till den 5 maj 2017 för att hitta den senaste matchen i Damallsvenskan då Annica Svensson var med på planen. Bara några dagar efter Eskilstuna Uniteds seger med 3–2 mot Rosengård slet Svensson av korsbandet på en träning.
Sedan dess har 35-åringen kämpat på med rehabträning för att kunna göra comeback och när Eskilstuna ställs mot Limhamn/Bunkeflo är ett inhopp möjligt.
– Det känns jättekul såklart efter en lång rehabilitering på över ett år. Jag har längtat mycket och slitit många timmar i gymmet för detta är det roligaste jag vet, säger hon.
Det är inte första gången Svensson skadar korsbandet. 2008 drabbades hon av en liknande skada men då blev frånvaron bara sex månader lång.
– Jag hade väl önskat att det skulle ha gått fortare och det var väl förhoppningen från början. Tyvärr får man räkna med en lång rehab och vid förra skadan var jag nio år yngre. Vi har haft full koll på alla tester så i måndags gjorde jag mina sista tester och jag har varit med laget i fem-sex veckor, säger hon.
Svensson har trots skadan varit med på lagets bänk i flera matcher, utan att vara aktuell för inhopp.
– "Munken" har velat det för att jag ska lära mig hans ledarskap och höra hur han instruerar tjejerna. Så för mig har det varit viktigt att få vara med om från början och även hjälpa de yngre spelarna. Steget till att spela känns inte heller lika långt då.
Vad tycker du har blivit annorlunda efter tränarbytet?
– Framförallt tydligheten där alla vet vad vi ska göra och hur vi ska spela. Det tror jag är viktigast att det finns en röd tråd. Oavsett vilket lag vi möter vet vi hur vi ska spela och det kände vi alla att vi behövde.
Fast att spela en hel match på högsta nivå är ännu inte aktuellt för Svensson som ser spel i F19-laget som en bra inkörsport.
– Nu får jag kanske hoppas på spel i en kvart. Jag behöver mer speltid i kroppen, kanske i F19. Det är en stegring efter en långtidsskada och 90 minuter får jag nog se fram emot till hösten som tidigast.