Vid 13 års ålder bestämde hon och hennes fyra bästa kompisar att de skulle ha godisförbud. De åt nämligen alldeles för mycket godis, sett i deras egna ögon. Men för Elina var det bara starten på vad hon skulle sluta äta.
‒Det började med godis, sen drog jag in på glass, flingor, bullar, ja allt med socker i kan man säga, förklarar hon med låg röst och fortsätter:
‒Jag började också få svårt att äta vanlig mat.
Hon började väga sig mer och mer. Räknade sitt BMI, body mass index, som visade att hon var på undre gränsen till normalviktig - i hennes ögon alldeles för mycket.
‒När det var som värst stod jag på vågen tre–fyra gånger om dagen, minst. Så fort jag ätit något hemma var jag tvungen att väga mig. Stoppade jag en matsked mat i munnen kändes det som att magen blev en matsked större, säger hon med blicken ner i bordet och en darrande röst.
För att komma undan att äta mat hemma kom hon på flera knep för att lura sina föräldrar.
‒Jag sa att jag ätit middag hos en kompis eller att jag köpte mellis före och efter träningen så att jag inte var hungrig.
‒En gång då jag åt mat hemma med mamma sprang jag på toaletten direkt efter maten. Jag försökte stoppa fingrarna i halsen, men det gick inte. Jag satt och grät på toaletten, jag kunde inte bli av med det jag nyss ätit. I hela mitt liv har jag haft fobi för att kräkas, det kanske var min räddning under sjukdomstiden.
I stället för att kräkas gick hon in på sitt rum och ställde sig framför spegeln. Där stod hon väldigt ofta. Nöp sig på magen och kände hur "tjock" hon var.
Elina tränade på den tiden konståkning sex dagar i veckan och kom hem sent på kvällarna.
‒Jag kommer ihåg att jag ofta åt mat efter de andra i familjen, smetade ut maten så det såg ut som jag ätit mycket och sen gömde jag allt i soppåsen.
När hon var 14 år låg hon på en strand med en kompis och solade. Precis intill låg två tjejer på badlakan i gräset.
‒Tänk om jag kunde se så där fin ut, som tjejerna bredvid sa hon till sin kompis.
Svaret hon fick var inte vad hon förväntade sig.
‒Om du börjar äta lite mer så kanske du också ser ut så där, svarade hennes vän.
Men kunde det verkligen vara så? Hon sa det säkert bara för att vara snäll.
"Som minst vägde jag drygt 46 kilo"
Elina provade alla möjliga sätt för att gå ner i vikt, googlade efter dieter och testade flera.
‒Jag kommer ihåg att jag provade äppelcidervinäger, det skulle göra att man tappade aptiten. Jag provade också en äppeldiet som skulle få kilona att rasa. Under en tid köpte jag måltidsersättningsbars, dem gömde jag på rummet för att mina föräldrar inte skulle veta om dem.
‒Laxeringsmedel var också ett sätt, allt som kunde få mig att gå ner i vikt var värt att prova.
Som minst var hon nere i nästan 46 kilo. Det enda hon åt då var grova smörgåsar och äpplen, och aldrig efter klockan 15.
‒Jag åt en smörgås med skinka till frukost och en till lunch, plus några äpplen, det var allt jag åt. Var det en bra dag kunde jag ha lite smör på också.
För att inte folk skulle se hur smal hon var började hon bära pösiga kläder. Vändningen kom vid 16 års ålder, efter tre år med ett evigt petande i maten.
‒En kompis visade mig en artikel om ätstörningar, hon sa att hon förstod att jag hade det. Jag läste hela texten och insåg att hon hade rätt, jag var sjuk.
Men det gick inte att bota sjukdomen över dagen. Hon började äta mer, men det fanns motstånd.
‒Ena dagen kunde jag äta normalt, nästa dag kunde jag inte äta alls, säger hon med blicken ner på sin matlåda med lax och potatis.
Hennes mamma Anneli ringde varje dag och frågade vad hon ville ha till middag, hon fick den mat hon var sugen på och förhoppningsvis skulle hon snart vara frisk igen.
Det tog Elina tre år innan hon kommit ur sin sjukdom.
‒Jag tror inte att en person som inte haft problemet kan inse hur svårt det är, man behöver professionell hjälp för att bli frisk.
Var det inga lärare på din skola som reagerade?
‒Vi hade så många olika lärare i skolan, den enda som frågade hur jag mådde var idrottsläraren, men det var inte mer än så, säger hon och fortsätter:
‒När problemet kom fram kontaktade mamma en psykolog som jag pratade med varannan vecka. Jag gick på gymnasiet då och fick väldigt bra kontakt med skolsköterskan som jag kunde prata ut hos.
När Elina var 17 år hade hon lyckats gå upp ett par kilo och kände att hon var på väg åt rätt håll, fram till den dagen då hennes konståkningstränare gav en kommentar om att hon gått upp i vikt.
‒Då ringde jag mamma på en gång, hon hämtade mig efter träningen och så satte vi oss och hade ett mycket bra samtal. Mamma var mitt största stöd.
[fakta nr="1"]
Ett år senare skadade hon sitt knä under en konståkningsträning och fick efter operation börja med rehabilitering på gym. Här hittade hon nu sitt nya kall. Sedan dess tillbringar hon omkring sex dagar i veckan på olika gym i Eskilstuna. Vikten ökade och hon byggde upp muskler, lärde sig mer om vad som behövs för att orka träna och har i dag ett kostprogram som hon följer.
‒Det viktiga i dag är att jag äter minst det jag gör av med under dagen, jag vill bygga muskler och har inget emot att gå upp i vikt. Jag vägde som minst drygt 46 kilo, i dag väger jag runt 62 kilo och det har jag inga som helst problem med, konstaterar hon med ett leende.
[link value="http://bloggar.ekuriren.se/enstarkblogg/" text="Läs Elina Neüman Falks blogg om träning och hälsa" target="_blank"]
För drygt ett och ett halvt år sedan började hon med en diet för att tävla i body fitness. Det gick inte så bra då hon fick hypotyreos, en sköldkörtelsjukdom. Förmodligen fick hon det på grund av sitt tidigare osunda liv med stress, för lite mat och för lite vila. Idag äter hon medicin mot sjukdomen och kommer så få göra under resten av livet.
Är det inte osunt att gå ner mycket i vikt inför tävling?
‒När man tävlar måste man inse att tävlingsformen inte är ens normala form. Det är häftigt att gå ner i vikt och se vad man byggt upp i muskler. Men det är "offseason" (utom tävlingssäsong) som är mitt riktiga jag.
Är det vanligt att folk som tävlar får problem med att gå upp i vikt igen?
‒Jag har flera vänner som jag träffat när jag tävlat, som hört av sig efteråt om att de börjat tänka dumt om maten. Då har jag gett dem råd som hjälpte mig, bland annat att man ska umgås mycket med sina nära och kära.
Hur tycker du som varit sjuk att man ska reagera om man misstänker att en nära vän eller anhörig har ätstörningar?
‒Som förälder och vän till någon med ätstörningar ska man inte göra för stor grej av det. Att tjata om vikten gör bara saken värre, det var inte något jag förstod när jag var sjuk. Fråga hur personen mår, visa att ni bryr er och är mån om personens hälsa, och fokusera inte helt på vikten som de flesta gör. Det måste vara kravlöst hemma med mycket pepp och stöd, man mår verkligen inte bra när man har ätstörningar.
‒Idag känner jag mig frisk. Men ibland kan jag titta på mig själv och känna hur jävlig jag ser ut. Men jag har aldrig struntat i att äta igen, ibland kan det ta en timme att äta upp all mat men till slut är den där den ska vara, i magen, säger hon och stoppar in sista biten lax i munnen.
Vad kan man göra för att försöka minska risken för ätstörningar?
‒Hemkunskapen på högstadiet borde vara mer inriktad på kost och hälsa så ungdomar förstår hur mycket energi kroppen behöver. Det mesta jag lärt mig har jag fått lära mig själv, den hårda vägen. Idag räknar jag kolhydrater, proteiner och fett för att få i mig rätt mängd, jag vill aldrig mer få i mig för lite igen.