Alla nybakade studenter springer ut ur skolbyggnaderna och intar stadens gator. Säkerligen fångar jag en och annan tår på bild. Oftast av glädje förstås. Hos studenten som upplever en av livets lyckligare dagar eller hos morföräldern som nästan spricker av stolthet när de förenas i en kram.
En och annan tår av vemod kommer kanske också att fällas. Klassen splittras och en tidsepok i livet är till ända. Kommer de band som i dag känns orubbligt starka att hålla genom livet? Den typen av frågor hade jag själv i huvudet då det begav sig för drygt två decennier sedan.
Att jobba på studenten innebär att med stirrande blick leta känslor och ögonblick, snubbla över plastglas, lifta med flak, få bubbel sprutat farligt nära kameran (läs: in i kameran), le åt fyndiga banderoller, svära över missade bilder, filtrera bort alla vrål och svettas ihjäl. Allt med ett halvt öga på klockan och en farhåga om att inte hinna i tid till nästa skolas utspring.
En och annan fadäs kommer säkerligen att ske. Ett år lyckades jag glömma en bil (!). Hur är det ens möjligt? Jo, jag började vid Rekarnegymnasiet (där bilen parkerades), hoppade på ett flak som tog mig ner till centrum och betade av en radda andra skolor. Så tog arbetsdagen slut och glad i hågen gick jag hem. Dagen därpå ringde en man boende i övre Nyfors till tidningen. Han hade noterat att en Kurirenbil stått ovanligt länge parkerad utanför sitt hus ...
Men mest av allt innebär dagen sann glädje. Så till dig som på lördag ska bära den vita mössan, ha känslorna utanpå och livet framför dig vill jag säga: Drick mycket vatten och ha en underbar dag!