En konfrontation om läckorna, mellan presidenten och nyhetsjournalistiken är på väg. Det handlar då inte om militära hemligheter eller om annat som i Sverige ligger bakom tystnadsplikt. Det som retar Trump är den vanliga, för en levande demokrati så viktiga nyhetsrapporteringen om vad som pågår i politiken, även bakom dess kulisser.
Ett par sidor ur en tolv år gammal inkomstdeklaration från Trump dök nyss upp i ett nyhetsprogram i tv, men var föga märkliga. Hans stora skattekryphål, som uppstått efter en kasinokonkurs, hade just det året inte resulterat i verklig nolltaxering.
I Sverige är taxeringsresultat offentliga, men det råder sekretess för underlaget, där affärshemligheter och inkomstkällor kan synas mer i detalj. Den sekretessen bortfaller dock och ersätts av full offentlighet om en taxering blir domstolssak. I Sverige skulle Trump aldrig kunnat dölja vad han blivit inkomsttaxerad till, och vad resultatet av hans olika rörelser blivit. Offentlighetsprincipen i Sverige sprider ljus, hindrar mytbildning och förebygger mycket, inte minst att typer i stil med Trump eller Berlusconi skulle kunna dölja mycket av sina ekonomiska resurser.
Presidenten talar om ledande kvalitetstidningar som ”folkets fiender” – ett språkbruk som hämtat från kommunistiska eller fascistiska despoter, En sådan man kan väntas vilja riva upp åtminstone delar av tryckfriheten. Trump har också öppet talat om var han skulle vilja sätta in stöten. Han har talat för att riva upp kärnan i det skydd mot politiskt och annat missbruk av förtalsparagrafer som en enig Högsta Domstol satte på plats med ett berömt prejudikat 1964
Bakgrunden var då att det fria ordet hade satt ljuset på rättslöshet och övergrepp i stater som Alabama. Strategin från den djupa södern blev att utnyttja den traditionella, starkt antiliberala europeiska juridik om ärekränkning, som USA ärvt från England. Skadestånd dömdes ut i helvita, reaktionära domstolar i Alabama och Georgia, för artiklar som satte ljuset på maktens metoder i de värre sydstaterna. Alla delstaters domar skulle i princip vara giltiga i alla andra delstater. Avsikten var att skadeståndshoten söderifrån, på mängder av miljoner dollar, skulle tvinga fram pressens försiktighet eller tystnad.
Bland annat dömdes fyra baptistpastorer samt New York Times. Men tidningen – som Trump i dag hatar – tog fallet till Högsta Domstolen och vann. De mycket stränga rekvisit vad gäller ont uppsåt och förakt för sanningen som domen resulterade i gav USA ett skydd för det fria ordet som är starkare än i många europeiska länder, men inte starkare än i Sverige.
Trumps auktoritära synsätt tar sig, på ett avslöjande sätt, uttryck i att det prejudikat han vill ha ändrat har direkt samband med striden för att få bort rasdiskrimineringen i sydstaterna.
Att ändra det författningstillägg som rättsläget ytterst bygger på skulle dock vara ytterst kontroversiellt. Stöd för det i kongress och delstater kan Trump knappast få. Däremot har han och senatsmajoriteten möjlighet att packa Högsta Domstolen med antiliberala jurister som skulle kunna tänkas öka möjligheterna att hota och knäcka nyhetsrapporteringen med skadeståndsjuridik.
Det vore inte heller lätt. Upphävd tryckfrihet är, till skillnad från handels-, klimat-, militär- och socialpolitiska katastrofförlopp inte en av de mer akuta riskerna de närmaste fyra åren.
Men denne man, som vill dölja sina egna ekonomiska förhållanden och eventuella bindningar, har själv använt sig av det grövsta näthat och förtal i sin egen propaganda mot motståndare. Samtidigt har han talat för juridiska angrepp på det fria ordet i de seriösa nyhetsmedier som vägrar gå hans ärenden.