Att det är en kvinna med ordning och reda märker vi direkt när vi ses i Munktellarenan för bildtagning i rätt miljö. Rebecca är klädd i den korrekta internationella domarklädseln och har med sig röda och gula varningskort, mätverktyg för att kolla höjd och spänning på nätet och så vidare.
Undertecknad och en kollega spelar en match medan Rebecca med alla korrekta gester visar vem som tar poäng, vem som ska serva och om det blir nätserve.
– I början fick jag höra att jag såg för strikt ut. Nu brukar jag le lagom mycket och det gäller ju att göra det i rätt lägen också, berättar hon när vi spelat färdigt.
Hon började som spelare hemma i Långshyttan men insåg snabbt att hon inte skulle bli en stjärna. Men det finns ju andra roller och lite slumpartat åkte hon iväg på en distriktsdomarkurs, sedan blev hon förbundsdomare och från år 2000 är Rebecca Bergfeldt en av ett tiotal internationella domare från Sverige.
– Vi håller medvetet antalet nere. Vi vill att de som har den titeln också ska döma aktivt. När jag började var det väldigt ovanligt med unga, kvinnliga domare på den nivån. Nu är vi tre kvinnor från Sverige.
Men tro inte att hon gör det för pengarna. Definitivt inte ...
– Vi får bara så kallade "fickpengar" (25 dollar per dag på internationella uppdrag). Resor betalar vi själva och så får man ju ta ut semesterdagar när man är iväg på uppdrag.
Så vad är tjusningen?
– Att det är så roligt och att vi domare från olika delar av världen har så fin gemenskap och sammanhållning. Plus att man har den allra bästa platsen att se matcherna ifrån, svarar Rebecca och skrattar.
Hinner du "njuta" av spelet?
– Man är ju väldigt fokuserad på sitt jobb men visst hinner man ibland tänka att någon har fått till ett otroligt slag.
Psykningar förekommer mellan spelare – men även bordtennisdomare får känna av det.
– Det lättaste är de som gör tydliga fel. Men många kör med psykiska grejer. En del är väldigt inställsamma och trevliga med hopp om att få fördelar, andra muttrar eller är ifrågasättande mot det mesta. Det handlar om manipulation.
Rebecca säger sig inte vara en som lätt kan skaka av sig ett felaktigt beslut. Hon är väldigt mån om att det ska bli rätt och att spelarna ska få rättvisa bedömningar.
– Det bästa är om man hamnat i en svår situation och i efterhand får möjlighet att se det i repris, kanske i slow motion, och se att man faktiskt gjorde rätt. Vill man vara bland de absolut bästa domarna kan man inte heller göra många små misstag gång efter gång.
Och du är bland de absolut bästa?
– Ja. Jag har blue badge-status som upprätthålls genom regelbundna bedömningar och jag dömde till exempel lag-VM-finalen i Halmstad tidigare i år.
Vad är svårast i rollen som domare?
– Många tror att vi bara bedömer kantbollar och om en serve tar i nätet. Men det allra svåraste att avgöra är om en serve utförs på ett korrekt sätt. Det finns väldigt många regler, hur högt uppkastet måste vara, om bollen är synlig för motståndaren under hela serverörelsen och så vidare.
Det häftigaste Rebecca har varit med om som domare är OS i Peking 2008.
– Där var det mediabevakning från dag ett som det i andra turneringar kanske blir från semifinalen eller liknande. Ett av minnena från Peking är att de i trafiken hade en särskild olympisk fil som man fick åka i.
En annan stor upplevelse var när Rebecca reste till Teheran för att döma de islamiska spelen för kvinnor.
Hur länge tänker du fortsätta?
– Jag vet inte, det finns ingen bestämd övre åldersgräns eller så. Det positiva är att det har kommit många fler yngre domare på senare tid och även fler kvinnor än när jag började. Men ett tag till tänker jag i alla fall hålla på.
Att Rebecca Bergfeldt valde att ställa upp på reportage i tidningen var för övrigt inte för hennes eget egos skull utan för sina kolleger.
– Ja, jag gör det för domarna. Det är fortfarande så att vi står lägst på skalan. Spelare och tränare tror förresten inte ens att det är sant när vi säger att vi inte är domare på heltid. Det brukar de ta för givet.